Visar inlägg från "storytimes"

En panikattack

Hela dagen har du spänt dig, det har känts som att det finns en liten uns generell ångest över dig som jagar dig med ett fast tag om din handled. Du vill inte stanna för då kommer ångesten hinna ikapp dig och omsluta dig. Du försöker ständigt ha något att göra, något att tänka på, för att lägga dig ner i sängen och tänka på bara ångesten i sig finns inte på kartan. Det är lättare sagt än gjort.

Slutligen sker något som öppnar upp hela din kropp för den här ångesten, motvilligt. Den där ångesten vill helst tränga sig in i dig vid den tidpunkt och på den plats som är mest olämplig. Att få ångest hemma är okej, men av just den anledningen får du det aldrig då.

Du står förmodligen och väntar på tunnelbanan någonstans trampar lite, går en vända på perrongen för att du inte ska stå still. Återigen, du rör dig, tänker andra tankar och spelar mobilspel för att inte ångesten ska fånga in dig i sin famn. Den där jagande känslan är stressande och du börjar andas fortare. Hjärtat bultar hårt i ditt bröst tillsammans med att det placeras en klump mittemellan dina bröst. Den gör det svårare för dig att svälja och det gör dig illamående.

Om 2 minuter kommer tunnelbanan. Du pratar med dig själv i hjärnan och säger att ”snart kommer den, det är bara två minuter, tunnelbanan håller alltid sina tider, det var tur att du åkte tunnelbana istället för buss”. Vid det här laget blir du även dålig i magen, du måste uppsöka toalett snarast och du blir av denna anledning bara mer och mer stressad för varje sekund som går. Du tror du håller på att få en hjärtattack vid det här laget för hjärtat dunkar snabbare än det någonsin gjort. Du tittar dig omkring och fångar upp att det är många människor runt omkring dig, det här gör det hela ännu jobbigare för du tror plötsligt att alla tittar på dig och ser att du håller på att bli galen. Tänk om de tror att du är psyko, eller terrorist, eller något annat konstigt som inte hör till saken.

Fokusera Alicia. Du har känt såhär förut. Panikattacken har en lång uppbyggnad men attacken du har just nu har aldrig hållit i mer än 5 minuter. Du hade otur den här gången att du fick attacken på vägen till skolan, men snart är det över. Dock känns det inte så precis nu, för nu blir synfältet mindre och mindre och det svarta tar över. All din kraft bara tar slut och du faller ihop. Allt blir svart.

Du vaknar upp av att människor hjälper dig och du känner dig dum som precis svimmat på en allmän plats. Du är en belastning för de människor som skulle åka med den tunnelbanan de nu missade och det är människor som stirrar på dig inifrån tunnelbanefönstren. Du blir hjälpt till en bänk och de frågar dig om de ska ringa ambulans eller om de kan göra något annat för dig. Du förklarar nu överentusiastiskt att ”nej då, det är ingen fara, det var bara en panikattack, tack så jättemycket för hjälpen”. Ljuger att du bor i närheten och ska gå hem nu. Människorna släpper greppet om dig och försvinner efter att du försäkrat dig om att du är okej ett flertal gånger.

Nu sitter du på bänken och andas ut efter panikattacken. Du struntar i att åka någonstans och går istället upp från tunnelbaneperrongen upp i den friska luften och tar en promenad. Du tittar dig omkring när du går från huvudgatorna till de mindre och ser att folket blir färre. Nu släpper allt. Tårarna sprutar ut och forsar ner för dina kinder. Du bryr dig inte ens om att sminket rinner och dina kinder får svarta ränder. Det enda du kan fokusera på nu är att du har misslyckats ännu en gång. Du kunde inte fullfölja det du skulle göra för att du fick en panikattack. Du är trött av all ansträngning och blir lugn på ett sätt. Tillsammans med gråten är du arg på dig själv, trött på dig själv och känner att du bara inte orkar längre. Är livet värt att leva när man ska känna såhär inför så enkla saker som att gå till skolan, gå på ett möte eller åka till jobbet?

Sätter dig på en bänk och sluter ansiktet i händerna. Hulkar obrytt för nu orkar du inte längre bry dig ifall någon skulle se, du måste bara få ut känslorna som spridits inuti dig, för nu känner du dig värdelös, sämst och ledsen för att personen du skulle träffa har fått vända hem igen efter att ha sminkat sig, satt på sig kläder och ansträngt sig. Du har sagt att du blivit sjuk för du vet att personen ändå inte kommer förstå vad en panikattack innebär. Det är som att det är din hemlighet, för även om du förklarar så kommer folk ändå ifrågasätta ifall du är lat, inte ifall du har ångest.

Du är jag. Jag har ångest, men ångesten är inte jag. Vi är ett du och jag som tyvärr lever tillsammans i min hjärna och utlöser panikattacker tillsammans. Utan dig hade livet varit så mycket enklare och jag undrar ofta varför just jag blev straffad. Gett upp, rest mig igen och gett upp igen. Man känner sig så ensam när ångesten kommer för det är så få som ens upplevt lite av den ångest jag kan känna nästan varje dag i perioder. De säger att de har skolångest, det är inte vad panikångest är, det är det jag beskrivit för er.

Skrev detta i hopp om att ni förstår lite bättre. Det tar en hel del energi att skriva något sådant här så jag hoppas verkligen att ni gör det, för det här är så det kan se ut när jag får en panikattack

STORYTIME: Hur jag och I träffades

Det här är faktiskt en ganska rolig historia som inte är så enkel som ”vi träffades på Tinder” eller ”det var kärlek vid första ögonkastet”, för från min sida var det definitivt inte hur det låg till. Jag har velat berätta det här länge men jag har inte känt mig ”redo” att öppna upp det så brett förrän nu, så nu tänker jag att ni ska få veta hur det låg till – speciellt eftersom ni uppskattade att läsa min förra storytime, så kul!

”Faaaaaaaaaan”, tänkte jag. Jag kommer aldrig hinna. Panikångest på det också.

Jag hade varit och jobbat hela dagen och hade nu lite stress att först ta mig hem och sen ta mig till Zinkensdamm där vi skulle fira en kompis till mig som fyllt arton. Jag kommer ihåg hur jag redan i bilen på väg hem funderade ut vad jag skulle ha på mig så att det skulle gå fortare när jag väl kommit hem. Snabbade mig som attan och bönade och bad att mamma skulle skjutsa mig vilket hon så snällt gjorde.

Väl kring Zinken träffade jag upp två tjejkompisar som också skulle dit. Vi var tvungna att köpa en sista minuten present så det fick bli så enkelt som snus och blommor. Som sagt, kanske inte det roligaste, men bättre än att komma tomhänt vilket jag annars hade skämts något så grönjävligt över att göra. Vi promenerade i alla fall bortåt sen och jag kommer ihåg att jag redan var lite berusad men inte tillräckligt för att känna mig så bekväm att jag skulle kunna prata med alla släktingar obehindrat. Därför började jag kvällen med att prata med alla tjejkompisar som befann sig där och höll mig nog till dem.

Efter detta är det lite blurrigt vad det var som hände och inte hände, men vi åt middag och tiden gick. Lite mer vin i kroppen och det var allmänt bara härligt eftersom det var på sommaren i augusti. Man kunde gå barbent utan att frysa och vad jag minns så var det faktiskt en av Sveriges bättre dagar.

Tiden gick och vi skrev en låt till födelsedagsbarnet som vi framförde ute på gården. Vad jag minns så hade jag det faktiskt väldigt roligt och det var en bra sammanhållning under hela kvällen. Fina tal och härliga människor som jag tycker väldigt mycket om. Det som skedde var istället på kvällen när jag ens hälsade på I för första gången.

 

Det här är lika blurrigt det här, men jag minns hur jag kommer ut på gården efter att ha dansat därinne och hälsar på I som jag aldrig tidigare lagt märke till. Han och hans kompis som jag idag känner lite bättre satt därute och mitt emot oss hade vi min vän Niklas som hade på sig ett par kostymbyxor (tror jag) som var rutiga. Dessa kopplade jag och I tillsammans till pyjamasbyxor. Jag frågade Niklas något som ”vad i hela friden har du på dig”, eftersom vi har en sådan jargong. I hakade på det och plötsligt hade vi funderat ut en helt ny affärsidé. ”Fanzypants – Comfy but classy”. Själva affärsidén har däremot ingen betydelse, men vi skulle komma att spela på den ganska mycket senare.

Under den här stunden tyckte jag att I var jättetrevlig men jag tänkte inte mer på honom än så. Jag tyckte att han kändes så himla typiskt ”Bromma” som jag var så trött på. ”Jag orkar inte fler äckliga killar i skjorta och Ralph Lauren-pullover som ändå inte kommer hälsa när de väl sen är nyktra”, tänkte jag nog trots att han var trevlig. Trots att han inte var en Bromma-kille utan helt och hållet från Söder som jag så mycket mer uppskattar, men det visste jag ju inte då. Jag var ju mitt uppe i att försöka bli kär igen i killen jag faktiskt var tillsammans med. Innerst inne hade jag nog redan gett upp där, men jag tänkte inte på andra killar vid det laget.

Mer än så blev det inte för mig den kvällen vad gäller vår relation utan jag drog och festade på någon nattklubb med ett par killkompisar och tog senare en taxi hem med dem, men jag hade verkligen inte en enda hjärncell som tänkte på I här, för honom var fallet däremot annorlunda. I hade frågat Niklas vad som var grejen med mig.

”Det är bara att glömma, hon är tillsammans med en modell”

Jahapp, hade I tänkt och kanske gett upp lite grann, men han hade fortfarande hoppet uppe och nu i efterhand har han erkänt att han tänkte en del på mig. Till och med hans tjejkompis berättade för mig att han hade nämnt mig efter festen innan vi ens hade börjat prata privat. ”Jag träffade en tjej på B’s fest, hon var så förbaskat snygg”, hade han sagt.

Så sjukt att se en sådan här bild på I (och min vän Amanda) för bara ett halvår sedan men att han ser HELT annorlunda ut idag och mycket vuxnare, en annan frisyr and so on. Bilden här är liksom inte killen jag känner idag vilket är så tokigt.

Efter detta dröjde det ett tag tills vi skulle komma att ses nästa gång. Faktum var att jag skulle träffa Niklas men han med polare sprang runt på massa olika barer så att jag fick åka runt hela stan (jag körde bil den kvällen) för att komma ikapp dem innan de dragit till nästa ställe. När jag däremot nästan gett upp är jag på Söder och kör förbi Retro där B kommer ut och jag försöker få kontakt med honom. Han ser mig däremot inte så jag ringer upp honom.

”Vänta på mig, jag ska bara parkera!”
”Fast jag ska inte med dem, jag ska ta en bärs med farsan, men jag hookar upp dig med I så möter han dig”

”Vem fan är I” hann jag tänka innan jag la på luren. Jag parkerade och gick Skånegatan fram och såg grabben jag kände igen efter att han ringt upp mig. Det visade sig då att de andra dragit till Woken (fråga mig inte ens…), så vi bestämde att vi tillsammans tar min bil dit och möter upp dem. Jag kommer ihåg att jag tyckte I var blyg och inte lika pratig som jag själv. Nervös kanske, jag vet inte, men det var inget jag märkte av. Däremot frågade han om jag ville med till Åre (som sen blev Sälen) över nyår. Ja självklart ville jag det så vi sparade varandras nummer och började därefter att höras angående just den resan bara.

Här är under kvällen när vi var på Woken. I till vänster, jag i mitten och Niklas till höger som tog bilden.

Vi parkerade utanför Dramaten och promenerade tillsammans till Woken där vi mötte upp de andra, varpå vi senare går till Ambassadeur där bara vissa av oss kommer in, så vi bestämmer oss för att strunta i det. Vi står länge där utanför och bara pratar om vad vi ska göra. Plötsligt kommer en snubbe jag aldrig träffat förut och slänger med armarna så att min telefon åker ner i marken och spräcks. Jag blir så förbannad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Hela mitt humör är tappat så efter en kort stund av att ha stått där med grabbarna så säger jag att ”nej, jag drar”.

Därför går jag till bilen och åker till Älvsjö, träffar upp en annan killkompis och därefter hämtar andra killkompisar ute i Tumba och hänger med en av dem i Huddinge resten av kvällen innan jag åker hem och sover.

Tiden gick och kring detta var jag och I bara i kontakt via sms med Åre (Sälen) som anledning. Det diskuterades i Facebook-gruppen sinsemellan vilken lägenhet som skulle hyras, men vilka datum och så vidare, men när vi slutligen bokade var eftermiddagen till bilderna här ovan. Vi var hemma hos en i gruppen och bokade alltihop, varpå vi bestämde oss för att gå ut på kvällen.

Vi möttes på PSB inne på Söder och senare kom ju även I dit. Kvällen är väldigt luddig men jag var fortfarande i ett förhållande vilket gjorde att jag bestämt höll mig borta från frestelser. Däremot började jag nog inse här att jag tyckte I blev mer och mer intressant. Jag kan nog minnas att jag var lite klängig när vi gick mellan PSB och Södra teatern, typ höll armkrok om jag inte missminner mig. Jag minns tydligt att när jag skulle åka hem gav jag I en kram, men ångrade mig direkt och sa ”en till”, och kramade honom en gång till innan jag gick till tunnelbanan och åkte hem.

Efter det här tror jag att vi mer började prata och ha lite kontakt via Snapchat också. Inget seriöst utan bara vänskapligt. Det var den 7e september som vi sa att vi skulle kunna ses senare på kvällen och ta en promenad runt Söder. Det var kvällen jag gjorde slut med mitt ex och efteråt kände jag mig lite märklig i kroppen. Jag var inte ledsen utan det var lite som att rycka ett plåtser som suttit på ett sår som gjort ont men redan läkt. Jag mådde lite illa och kände nog mest bara att det var en omställning i kroppen som pågick. Efter två timmar ungefär av egentid runtom mina gamla hoods i Fredhäll sa jag att jag kunde mötas upp, så jag tog bilen till Söder och vi umgicks hela kvällen.

Där och då hände ingenting utan vi hade det bara trevligt och gick och pratade om livet i princip. Lärde känna varandra. Däremot efter några dagar träffades vi första gången själva och det var då vi började bli närmare. Jag vet egentligen inte när det var jag fick känslor för I men jag har helt klart samlat på mig dem under månader. Det dröjde ungefär 5 månader innan jag kunde erkänna för mig själv att vi var något mer än kompisar och att jag faktiskt kunde sätta en titel på det.

Det har helt enkelt tagit tid, men nu känns de bättre än någonsin så det känns väldigt, väldigt bra och faktiskt ännu bättre att jag dröjde ut på det så länge eftersom I visste från början vart han stod egentligen och för mig fick det bara växa och ta tid. Nu letar vi lägenhet och ja, det känns bra helt enkelt.

Hoppas ni gillade även den här storytime’n så får ni ge förslag på vilken som ska bli nästa..!

STORYTIME: När jag fick min diagnos

Nu startar jag en ny kategori som kommer gå under namnet Storytimes där jag berättar om speciella händelser jag varit med om. Hoppas att ni tycker att det är lika kul att läsa som jag tycker det är att skriva! Om ni har idéer på vad ni skulle veta så skriv gärna en kommentar så försöker jag få ihop det.. PUSS

Fan vad nervös jag är, nästan mer än förra gången för då var mamma med. Jag är bara på väg till min nya psykolog/doktor/something, och det ligger ju här på Söder. Prima. Prima som min bror också utretts på. Mamma säger ju att de är bra och att de är snälla så jag behöver ju egentligen inte vara så himla nervös. Tittar mig omkring på Götgatan, lite längre fram ligger det. Jag plockar fram telefonen med mejlet där portkoden står, memorerar den i huvudet för att försöka tänka på något annat. Slår in den och går upp för alla de där trapporna. Undrar en stund ifall jag ska knacka på eller om man bara går in, men gör det senare.

Ska hon inte komma och hämta mig snart? Jag sitter där i alla fall fem minuter över tiden innan jag börjar undra om jag kommit fel dag, men i mejlet står det rätt datum så nu börjar mitt ben att darra och jag slår med det mot bordet jag har framför mig där jag sitter i väntrummet. Öppnar tidningen som ligger på bordet men stänger igen den lika snabbt. Jag kommer aldrig kunna fokusera nu.

”Alicia Blomqvist”
”Ja det är jag”.

Jag går fram och hälsar på min nya… läkare? Något är hon men jag fattar inte riktigt. Jag har tidigare varit där med mamma och diskuterat lite om hur jag var som barn, pratat om varför jag behöver en utredning och allt vad det är som krävs för att det ska ske. Idag vet jag inte vad jag ska göra men jag placeras mitt emot henne och på bordet ligger lite olika ting. Hon tar med sig ett block i förbifarten av sitt skrivbord och sätter sig sen framför mig. Samtidigt observerar jag kritor av olika typer och en whiteboard där något barn har skrivit en anteckning och ritat en streckgubbe. Jag tar motvilligt av mig min jacka då jag känner att jag svettas. Trycker armarna mot min kropp ännu mer även om det bara gör saken ännu värre.

Hon plockar fram kuber med olika mönster på. De är indelade i en röd sida och en vit på varje kant. Jag tittar först på dem och sen på henne. Hon lägger fram en bok med olika mönster som jag ska efterlikna. Skojar hon eller? Ska jag sitta här och leka med klossar medan hon tar tid på mig och granskar mig hur jag gör det? Lättretlig men försöker hålla minen för hon har gett mig ett varmt intryck av att hon tror på mig. Det börjar. Jag lägger mönstren felfritt fram till det allra sista mönstret där jag sitter i flera minuter och kan inte komma på det. Till slut får hon hjälpa mig att lägga dem rätt. Mot min vilja känner jag mig dumförklarad.

Jag får också berätta vad jag tänker när jag hör olika ord, men jag har rätt svårt att fokusera. Jag tittar hellre ut genom fönstret efter de första orden då jag ser snön falla och känner mig lite kall i de stora sekelskifteslokalerna som ser helt annorlunda ut mot andra mottagningar som är kommunala, kalla och stinker doktorer. Det finns ju en sådan lukt. Så är det inte här. På ett sätt vill jag att utredningen ska ta längre tid för att det är skönt att vara här, men samtidigt är jag rastlös och vill hem. Känslig på ett sätt.

”Vad känner du när jag säger bibliotek?”
”Kallt. Tyst. Tråkigt. Jobbigt. Ångest.”
”Skolan”
”Varierande. Ibland skönt, ibland roligt men ibland jättejobbig att ta mig till”
”Gröna Lund”
”Jätteroligt när jag var liten men ångest idag om jag inte har bilen dit och är med människor jag är bekväm med”

Sådär fortsatte det. Massor, massor av ord. Jag fick para ihop bilder med varandra och förklara hur de hörde ihop. Det kändes som att jag blev 5 år igen för jag kände mig lite dumförklarad när bilderna var svåra och jag inte såg något samband alls. Förstod inte varför det var viktigt för min utredning att jag skulle leka med klossar, och dessutom på tid.

 

Mötena därefter och innan är ganska suddiga, tills senaste gången jag var där och fick min diagnos.

”Du har ADHD”

Tystnad från min sida i någon sekund. Det känns som att den där sekunden är den längsta jag varit med om för tänk dig att du i en enda sekund får förklarat för dig varför inget i ditt liv fungerat som du skulle förrän nu. Det är nu alla dina pusselbitar läggs på plats och du kan förstå. Slippa undra varför du inte har så nära kompisar som alla andra, varför du känner dig annorlunda, varför du har svårt att lyssna när andra pratar för att tunnelbanedörrarnas stängning tar upp mer fokus än dina kompisar.

Ordet för situationen är lycka men jag håller det inne en stund. Mamma och pappa är med mig vad jag minns och jag kunde se på mamma att hon också äntligen fick känna lättnad. Även om ADHD för vissa kanske blir en förnekelse som är jobbig att ta i så var det jobbigare innan ADHD’n blev fastställd. Att nu veta hur vi ska jobba, att det finns hjälpmedel och att vi vet vart vi kan vända oss nu är skönt. Speciellt för mamma som bara för något år sedan fått höra att ”jag inte vill leva såhär om jag inte klarar av att gå ut snart”. Jag visste själv att jag aldrig skulle ta mitt liv, men tanken slog mig att jag inte hade ett liv som var värt att leva med panikångest varje dag som tog över hela min existens.

Jag har fortfarande ångest till viss del och bara för att jag fått en diagnos är jag inte felfri, men jag kan jobba med det nu för jag vet vad det är jag jobbar med. Jag kommer aldrig att bli fläckfri och att sova borta och äta middag borta kommer alltid vara jobbigt för mig, men nu kan jag åtminstone jobba med det på ett annat sätt. ADHD’n är med andra ord både det bästa och det sämsta som hänt mig på ett sätt.

Det roligaste med hela den här historien är dock när jag kommer tillbaka till skolan. På tunnelbanan på vägen dit har jag gråtit lyckotårar, men när jag kommer in genom skolans dörrar är jag lugn igen.

”Hur gick det?” frågade kamraterna som visste att det var idag jag skulle få svaret.
”Jag har ADHD, som väntat”

Inga riktiga frågor på det, men längre bort i korridoren hör jag hur några klasskamrater hört vad jag sa och varpå de säger:

Pojke 1: ”Jag tror också jag har ADHD, jag kan inte sluta rycka med min fot”
Pojke 2: ”Jag också! Jag stampar med den hela tiden på lektionerna”

Jag kunde inte ens bry mig om att bli arg. Om ni visste hur ADHD var så hade ni aldrig sagt det där, för det var nog det dummaste jag hört någon säga i hela mitt liv. Dels för att de inte förstår att ADHD är mer än så, men också för att de inte vet vad jag gått igenom och hur mycket min diagnos plågade mig innan jag visste att den fanns i min kropp. Idioter. Ovetande idioter som jag inte ens kan bli irriterad på i min lycka att nu veta varför jag är som jag är.