Visar inlägg från "kanslor-tankar"

En panikattack

Hela dagen har du spänt dig, det har känts som att det finns en liten uns generell ångest över dig som jagar dig med ett fast tag om din handled. Du vill inte stanna för då kommer ångesten hinna ikapp dig och omsluta dig. Du försöker ständigt ha något att göra, något att tänka på, för att lägga dig ner i sängen och tänka på bara ångesten i sig finns inte på kartan. Det är lättare sagt än gjort.

Slutligen sker något som öppnar upp hela din kropp för den här ångesten, motvilligt. Den där ångesten vill helst tränga sig in i dig vid den tidpunkt och på den plats som är mest olämplig. Att få ångest hemma är okej, men av just den anledningen får du det aldrig då.

Du står förmodligen och väntar på tunnelbanan någonstans trampar lite, går en vända på perrongen för att du inte ska stå still. Återigen, du rör dig, tänker andra tankar och spelar mobilspel för att inte ångesten ska fånga in dig i sin famn. Den där jagande känslan är stressande och du börjar andas fortare. Hjärtat bultar hårt i ditt bröst tillsammans med att det placeras en klump mittemellan dina bröst. Den gör det svårare för dig att svälja och det gör dig illamående.

Om 2 minuter kommer tunnelbanan. Du pratar med dig själv i hjärnan och säger att ”snart kommer den, det är bara två minuter, tunnelbanan håller alltid sina tider, det var tur att du åkte tunnelbana istället för buss”. Vid det här laget blir du även dålig i magen, du måste uppsöka toalett snarast och du blir av denna anledning bara mer och mer stressad för varje sekund som går. Du tror du håller på att få en hjärtattack vid det här laget för hjärtat dunkar snabbare än det någonsin gjort. Du tittar dig omkring och fångar upp att det är många människor runt omkring dig, det här gör det hela ännu jobbigare för du tror plötsligt att alla tittar på dig och ser att du håller på att bli galen. Tänk om de tror att du är psyko, eller terrorist, eller något annat konstigt som inte hör till saken.

Fokusera Alicia. Du har känt såhär förut. Panikattacken har en lång uppbyggnad men attacken du har just nu har aldrig hållit i mer än 5 minuter. Du hade otur den här gången att du fick attacken på vägen till skolan, men snart är det över. Dock känns det inte så precis nu, för nu blir synfältet mindre och mindre och det svarta tar över. All din kraft bara tar slut och du faller ihop. Allt blir svart.

Du vaknar upp av att människor hjälper dig och du känner dig dum som precis svimmat på en allmän plats. Du är en belastning för de människor som skulle åka med den tunnelbanan de nu missade och det är människor som stirrar på dig inifrån tunnelbanefönstren. Du blir hjälpt till en bänk och de frågar dig om de ska ringa ambulans eller om de kan göra något annat för dig. Du förklarar nu överentusiastiskt att ”nej då, det är ingen fara, det var bara en panikattack, tack så jättemycket för hjälpen”. Ljuger att du bor i närheten och ska gå hem nu. Människorna släpper greppet om dig och försvinner efter att du försäkrat dig om att du är okej ett flertal gånger.

Nu sitter du på bänken och andas ut efter panikattacken. Du struntar i att åka någonstans och går istället upp från tunnelbaneperrongen upp i den friska luften och tar en promenad. Du tittar dig omkring när du går från huvudgatorna till de mindre och ser att folket blir färre. Nu släpper allt. Tårarna sprutar ut och forsar ner för dina kinder. Du bryr dig inte ens om att sminket rinner och dina kinder får svarta ränder. Det enda du kan fokusera på nu är att du har misslyckats ännu en gång. Du kunde inte fullfölja det du skulle göra för att du fick en panikattack. Du är trött av all ansträngning och blir lugn på ett sätt. Tillsammans med gråten är du arg på dig själv, trött på dig själv och känner att du bara inte orkar längre. Är livet värt att leva när man ska känna såhär inför så enkla saker som att gå till skolan, gå på ett möte eller åka till jobbet?

Sätter dig på en bänk och sluter ansiktet i händerna. Hulkar obrytt för nu orkar du inte längre bry dig ifall någon skulle se, du måste bara få ut känslorna som spridits inuti dig, för nu känner du dig värdelös, sämst och ledsen för att personen du skulle träffa har fått vända hem igen efter att ha sminkat sig, satt på sig kläder och ansträngt sig. Du har sagt att du blivit sjuk för du vet att personen ändå inte kommer förstå vad en panikattack innebär. Det är som att det är din hemlighet, för även om du förklarar så kommer folk ändå ifrågasätta ifall du är lat, inte ifall du har ångest.

Du är jag. Jag har ångest, men ångesten är inte jag. Vi är ett du och jag som tyvärr lever tillsammans i min hjärna och utlöser panikattacker tillsammans. Utan dig hade livet varit så mycket enklare och jag undrar ofta varför just jag blev straffad. Gett upp, rest mig igen och gett upp igen. Man känner sig så ensam när ångesten kommer för det är så få som ens upplevt lite av den ångest jag kan känna nästan varje dag i perioder. De säger att de har skolångest, det är inte vad panikångest är, det är det jag beskrivit för er.

Skrev detta i hopp om att ni förstår lite bättre. Det tar en hel del energi att skriva något sådant här så jag hoppas verkligen att ni gör det, för det här är så det kan se ut när jag får en panikattack

Blond eller brunett?

Alltså, nu har ni ju sett mig både som blond och som brunett, men som ni ser här på sista bilden så är den bruna färgen ändå väldigt röd. Jag passade ju på att försöka rädda detta som jag skrev här om dagen, men känner mig så himla missnöjd. Skrev precis till en frisör och bad om akut-hjälp med detta, men ska jag gå blont eller brunt? Det vet jag verkligen inte.

Antingen går jag tillbaka till att vara blond som jag alltid varit, men då kommer det krävas en del jobb som det gör, eller så går jag mer mot det klarbruna hållet som var mitt mål från hela början. Typ färgen nedan är den jag haft in mind enda sedan jag började tänka på att bli brunett för flera år sedan, innan jag faktiskt tog tag i det och vågade.

Jag vill verkligen inte att det ska finnas en enda ton som går mot det röda vilket det här håret nästan gör, dock. Jag gillar det där kalla, bruna håret om något, men det kommer förmodligen fortfarande få mig att längta tillbaka till det blonda. Jag har trots allt varit blond i hela mitt liv, så att vara bekväm i att vara brunett är ändå något jag får trilskas med, för jag kan på sätt och vis tycka att jag ser bättre ut som brunett.

Tanken att hitta en mörkblond färg har också legat på tanken, men som ni märker så är jag verkligen kluven, men något måste göras NYSS, för det här håret som jag har just nu vill jag inte ens gå ut med just nu. Vad tror ni?

De 2 vita, gamla, rasisterna på Siba

Hej på er! Jag har reflekterat över en sak som hände på Siba när jag var där i veckan och skulle köpa Nespresso-maskin till min kommande lägenhet men har helt glömt och berätta vad som väl hände där på plats. Jag ska försöka att skriva det på ett så bra sätt som möjligt som inte trycker ner någon på något sätt, men det som hände var rasistiskt och det enda jag kan säga är att jag var emot händelsen.

Jag stod i kön som var sjukt lång. Det var utförsäljning för att butiken skulle stänga så allt skulle bort – ni fattar hetsen. Kön var nog med mitt dåliga ögonmått 50 meter i alla fall så jag fattar inte att jag orkade stå i den kön själv ens. När jag däremot närmar mig kassan så är det kanske 5 meter kvar. Vid det här laget kommer en man och går förbi hela kön. De flesta reagerar och det märks att kvinnan i kassan säger till honom på skarpen i form av ”missade du att det fanns ett kösystem här?”.

I samband med detta vänder sig en vit man (det är väsentligt för storyn), eller snarare gubbe, bak till mig och till den andra vita gubben bakom mig och säger ”det där är så typiskt av en invandrare att göra, en svensk skulle aldrig göra så”, varpå den gubben bakom mig svarar ”nej verkligen inte, i Sverige är vi väluppfostrade med kösystem. Typiskt invandrare”. Allt detta sägs helt oprovocerat och inte en gnutta har de försökt säga det tyst så att ingen riktigt hör. De säger det helt öppet och trycker ner ”invandrare” rakt framför mitt ansikte och alla andra som var där. De flesta på platsen hade ursprung så att säga så var så konstigt i sig, det var inte så att det bara var svenskar som stod i den kön, snarare tvärtom?!

Jag blev så förvånad av kommentarerna att jag inte kunde röra mig. Jag stod där med min kaffemaskin i armarna och bara stirrade. Båda männen ignorerade detta och jag han inte reagera förrän jag kom ut till bilen vad som egentligen hade hänt. Hade jag varit mer snabbtänkt så hade jag sagt till, och väl i bilen var det det enda jag ville, men jag var så förvånad över att någon ens säger så?

På ett sätt blev jag dock glad när jag hade avreagerat mig på mig själv om att jag inte skällde ut dem. Tänk hur de inte reagerar men jag själv gör det. Jag är säkert 40-50 år yngre än dem och min uppfostran ser uppenbart annorlunda ut mot deras. Jag själv skulle aldrig ens komma på tanken att säga något på det sättet som de gjorde, och jag tror inte många andra som är ur min generation skulle göra det heller. Det här betyder att världen är på väg i rätt riktning och att rasisterna sakta men säkert blir färre. För idag är det inte okej att säga sådana saker öppet som det var förr, och det är fantastiskt. Alla är vi av lika värde och så ska det förbli.

Lär dig älska dig själv

Äntligen helg!

Ni förstår inte hur positiv jag är idag, förutom att jag råkade sätta på mig en smutsig tröja, det tynger ju ner en något brutalt.. Jag mår bättre idag också! Har inte hostat lika mycket under natten som jag gjort på senaste tiden så sov en riktigt bra sömn faktiskt. Eftermiddagen kommer dock ändå gå åt till att försöka ta det lugnt även om jag skulle behöva jobba. Jag måste tänka på min hälsa (för en gångs skull..) men också på skolan då jag ska sätta mig ner och plugga i åtminstone två timmar så fort jag kommer hem.

Men, trots allt detta så är jag som jag sa glad idag. Det kan ju ha att göra med solen, men det har lika mycket med bloggen att göra. Är så glad över att jag kommit igång ordentligt igen och att statistiken ökar för varje dag som går. Jag har nog aldrig varit så bra på att blogga som jag är nu så jag måste ändå känna mig lite stolt måste jag ändå säga. Man måste ju faktiskt uppskatta sig själv ibland för det gör man helt klart för sällan.

Det är faktiskt något jag stör mig på något grönjävligt. Folk blir så provocerade av att man tycker om sig själv. Om man skulle säga att man känner sig snygg, att man är stolt över sig själv eller att man anser att man är en riktigt bra person, då blir man hatad för det. Jag försöker verkligen alltid peppa för att man ska älska sig själv. Det finns ju ett  talspråk att man inte kan älska någon om man inte älskar sig själv först.

För hur klyschigt det än är, ni är helt underbara allihopa och även om vi gör sämre val ibland så gör det oss inte till dåliga människor. Ingen är ”falsk” som är ett ord som ofta cirkulerar. Vissa har bara svårt att förstå att det finns andra på jorden som tänker annorlunda än de själva. Någon dag kommer även de komma till insikt, men man får bara vara tålmodig tills dess, eller så umgås man med andra människor. Alla är inte menade att umgås och alla passar inte med varandra, så är det bara!

Nu ska jag sluta prata om djupa saker, hoppas ni får en superhärlig början på er fredag!

Lycka i formulerad text

Sitter framför Skavlan som är den bästa serien jag vet. Går in var och varannan minut och kikar på allas snap stories om han lagt upp något från konserten. Ibland har han det, ibland inte. Tänker på honom i alla fall.

”Nä, nu vill jag att han ska komma”, med en bebisröst och två ben som sparkar lite lätt i fotstödet.
”Det är andra gången i kväll du säger det”, svarar mamma. ”Du har aldrig varit såhär på om en kille förut, jag tror nog inte du varit såhär kär i något av dina ex”

Det får mig att fundera. Ja, så är det nog. Jag kan knappt sova själv längre för då är det enda jag tänker på hur jag längtar efter att han och jag ska bli sambos. Sambos. Bo ihop. Det är så overkligt men det känns bara så bra och som att det är något smart. Dela på allt. Vi fungerar så bra ihop och avlastar varandra så bra. Utan att låta bortskämd så blir jag så lycklig över att han överraskar mig med presenter och fina gester. Jag har aldrig känt mig så uppskattad i mitt liv som jag gör nu och jag skulle inte vilja byta bort det för något eller någon.

Ska jag åka till Globen och vänta utanför tills han ringer och säger att han är på väg så att jag kan hämta honom eller bara vänta här? Det rispar i halsen, jag är trött och mitt huvud dunkar lite svagt. Bestämmer mig för att lägga mig i sängen för att jag ska jobba dagen därpå. Kan inte sluta längta efter att han ska komma och lägga sig bakom mig och pussa mig i nacken, i håret sådär som han alltid gör utan att tänka på det innan vi somnar. Längtar efter att få krama om honom och känna mig liten i hans omhändertagande famn. Känner mig så trygg där.

Den här kvällen har aldrig varit så lång som den är nu, när jag sitter och väntar på hans notis i min telefon om att han är på väg, om att han saknar mig och ser fram emot att få ligga bredvid mig snart. Jag ser framför mig hur jag somnar innan han kommer så att han väcker mig lite vagt när jag hör honom komma in genom dörren, klä av sig så ljudlöst som det går och lägga sig bakom mig i sked, också ljudlöst. Det gör mig varm i kroppen av tanken på den där tilliten och känslan han tillför.

Älskar honom.