Visar inlägg från "kanslor-tankar"

Vad är det för värld vi lever i?

Seriöst, jag blir så orolig att jag blir förbannad. Hur kan det finnas så sjuka människor som gör så hemska saker som hände här i Stockholm idag? Vad har man för fel i huvudet när man gör en sådan här sak? Personen tänkte väl ändå inte att han/hon skulle lyckas komma undan från detta? Det är det sjukaste jag varit med om på ett bra tag, men helt klart inte det enda. Drottninggatan drabbades ju för inte alls längesen av den där självmordsbombaren som för övrigt misslyckades.

De händelserna tillsammans med alla andra och till och med dem som vi inte ens vet om eftersom polisen hinner hindra dem är brutala. Vad är det för människor som lever på vår jord, som gör sådant här? Jag blir så arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Kommer ni ihåg efter IS i Paris (och Cannes med för den delen)? När det ryktades om att terrordåd skulle ske även här i Stockholm? De höjde den där gränsen på skalan om trygghet och att Stockholm inte alls var säkert. Kommer inte för tillfället ihåg vad den heter, men ni som hängt med vet ju så klart vad jag menar.

Nej hörni, jag har inga ord. Idioti är det enda jag kan komma upp med, och att det här är hemskt. Beyond hemskt.

Något som däremot irriterar mig nästan mer för tillfället är alla som kommenterar detta på Facebook. Okej, alla har vi egna medier att följa såsom Aftonbladet, SVT och liknande, men ni är andrahandskällor som med största säkerhet inte stämmer, så sluta nu att jaga upp alla med era idiotiska statusuppdateringar, de tjänar ingenting till. Knip igen istället och vänta ut faran.

Sebastian Ryderbergs foto.

Varför ska det vara så svårt att köpa det viktigaste, stödjande plagget för somliga av oss?

Hörni, jag skrev ju här igår om att jag har jätte svårt med BH:ar och att hitta några som passar mig. Jag har en ganska udda storlek eftersom jag är väldigt smal men har en större kupa än jag kanske ”bör” ha för min ”storlek” i bredd. Det är därför jag inte heller köper BH:ar längre, det är bara för svårt helt enkelt, för ingen passar. Om jag tar en med stor kupa så är det för brett runtom, är det en för liten kupa så.. ja ni fattar ju. Det går inte.

På senaste har jag dessutom börjat få ont i revbenen av de BH:ar jag redan har för att bygeln trycker rakt in i dem. Därför bestämde jag mig för att köpa en spets-BH i stället. Jag har börjat använda allt fler, men jag inser nu att det är det enda jag kan ha om jag ska hitta något som funkar för min storlek. Jättefrustrerande, men samtidigt är jag glad för att jag tycker spets-BH:ar är bekvämare och finare. Det enda som är jobbigt är ju om jag vill ha pushup eller så under något urringat, då går det knappt för att det blir för obekvämt…

Jag får vara glad att de dock sitter på sin plats och inte är hängiga, för som det ser ut nu så funkar spets-BH:ar väldigt bra på mig och i mina ögon känner jag mig jättevacker med sådana på, men vad för BH:ar måste jag ha den dagen jag får barn och allt..?! Ser inte fram emot det kan jag säga. Hatar att det ska vara så svårt att köpa bland det viktigaste plagget för mig.

Denna är i alla fall från Lindex i Mood-gallerian och kostade omkring 250:- för den som är sugen på att köpa en likadan. Jag är jättenöjd, men önskar att banden var lite bredare, för jag vet inte än om de kommer tränga ner i mina axlar som mina andra BH:ar har gjort. Får så himla ont i axlarna, så håll tummarna för att det funkar med den här åtminstone!

Tjejer måste börja backa varandra och sluta skitsnacka

Det pratas om girlpower och har alltid gjort, men framförallt nu. Jag tycker dock inte att det är något som verkligen existerar. Om det är något som finns så är det boypower. Grabbar som backar varandra när andra går på deras polare. När det är en tjej som får något på sig eller liknande så står tjejkompisarna bara bredvid och tittar på. Jag vet verkligen inte många tjejer som vågar stå upp för varandra – och det tycker jag är så himla tråkigt.

Varför blir det så egentligen? Är det för tjejer är rädda för att någon ska gå på dem så att det är bättre att personen går på dess kompis? Är det för att tjejer inte tänker på det? Varför i hela friden hjälper inte tjejer varandra?! Jag blir super frustrerad. Vad ska man göra åt saken? Hur ska man få tjejer att börja ställa upp för varandra.

Jag pratar främst om exempel som ifall någon snackar skit med mig om min kompis. Då är det mitt ansvar att säga ifrån och backa kompisen som inte är där och kan försvara sig. Vad är jag för människa om jag håller med och pratar dåligt bakom ryggen på min kompis som jag står nära? Ett annat exempel är när man typ är på en fest och någon, tjej som kille, går fram till ens kompis och snackar, det är då man har som ansvar att backa sin kompis och gå emot den som kränker. DET ÄR DITT ANSVAR SOM KOMPIS. Vad är du för kompis annars om du inte ställer upp när det väl behövs. Det är en sådan liten ansträngning. Kom igen.

Sen tycker jag att snacka skit – det gör man. Alla. Hur mycket vissa än säger att de ”hatar skitsnackare” så gör de det själv. Det ligger i människans natur att prata ut ibland, men det handlar om att göra det på rätt sätt. Alla är arga och irriterade ibland, liksom behöver prata av sig, men kanske får man välja sina personer att prata med och om. På vilket sätt pratar du egentligen? Man kanske inte behöver säga att ”man hatar den där jävla skitungen” utan kan säga att ”hon irriterade mig otroligt mycket idag”, sen tycker jag inte att man är berättigad att klaga och snacka skit om man inte planerar att göra något åt det sen. Ibland behöver man bara lite stöd från någon att ifrågasätta hur man ska göra i samband med sin aggression. Kanske kommer man fram till att det inte är värt att ta upp det då men ens kompis kanske hjälper en att lugna ner sig och släppa det.

Förstår ni skillnaden? Försök tänka på det hörni. Hur skulle ni själva tycka att det var jobbigt att folk pratade om er bakom era ryggar? Gör det på ett schysstare sätt, jag tror själv att man mår bättre av det själv. Jag har gjort det sen jag började snacka på ett ”snällare sätt” om ni fattar hur jag menar. Puss

Pepptalk – girltalk

Less is more. Kappa – Zara / långärmad T-shirt – Sandwich / utsvängda, kostymbyxor – Zara

Hörni, är det inte dags för ett av mina hederliga pepptalks? Det var längesen sist, men jag skriver ju bara de gånger jag har ångest och känner mig sårbar, ni vet när man inte riktigt varför man är ledsen men man vill bara låta tårarna rinna ur en och ångesten med den. När man vill omslutas av människor man tycker om för att slippa tänka på det jobbiga? Det är inte förrän man sitter i det som man kan komma på hur det funkar och berätta hur det känns.

Det var igår under Let’s Dance som det sprack för mig. Jag hade inte rört mig ur sängen efter att jag kom hem. När mamma ropade att det var mat så skickade jag ett sms och skrev ”jag orkar inte äta just nu” för att min ångest var så stark. Jag visste dock inte då att det var ångest, utan det kom till mig klockan 20:20 när jag äntligen drog mig upp ur sängen, upp på övervåningen och slog på TVn, precis när Stina Wolter skulle dansa, och just det här avsnittet skulle de tydligen visa något som är personligt med dem i dansen. Det hon ville visa var att hur man än är som kvinna så är det kvinnligt. Det fick mig att reagera så starkt.

Anledningen till att det jag trott varit magsjuka eller influensa under kvällen handlade å andra sidan om ångest. Om min ångest jag haft länge över att inte vara ”rätt” som kvinna. Att det finns tjejer runt omkring som är femininare än jag och verkar så självsäkra på sig själva. Visst ser det alltid ut så utifrån? I själva verket är alla lika osäkra och oroliga för vad alla andra ska tycka om dem, inklusive mig! För mig känns det lättare och svårare i perioder. Just nu har det känts lättare men i stunden har jag nog backat en sekund, för jag tänker ju så himla mycket. Vem är jag egentligen? Behöver jag veta det eller har jag fortfarande tid att hitta mig? Ändå känner jag mig väldigt bekväm i den jag är idag. Jag känner att jag inser vad för typ av kläder jag tycker om att bära och vilken person jag vill vara. Att uppfattas som den av omgivningen är däremot inte alltid lika lätt. Man ser ju sig själv som en person och resten runt omkring på hundra andra sätt.

För hörni, alla kvinnor därute. Det här inlägget kom ju lägligt efter mitt feministinlägg jag skrev igår haha, men ärligt! Något jag inser är att idag om någon gång finns det hundra olika sätt att vara kvinna på. Du kanske föredrar klackar och för stora hoodies, att handla på herravdelningar eller så kanske du föredrar att vara tjejtjej med Odd Molly-blusar och utsvängda jeans. Du kanske gillar att matcha eller så gillar du att ha både och vid olika tillfällen. Det är upp till dig, för allt handlar om att du i dig själv ska känna dig bekväm. Vad alla runt omkring dig tycker spelar ingen roll för fem öre, för de som tycker du är konstig ska du ändå inte umgås med – för det kommer ALLTID finnas människor som inte håller med dig. Däremot finns det de därute som alltid kommer hylla dig, se upp till dig och stå i din rygg när du mår dåligt eller känner dig nere. Det är DE människorna du ska omsluta dig med, de som alltid uppskattar dig och säger att du är snygg när du sätter på dig dina favoritkläder, INTE de som säger saker som ”oj, vad lång du ser ut…”, eller ”ska du verkligen ha klackar, du är för lång”, eller kanske ”är inte din tröja lite för liten?”. Skit i dem, de är idioter. Du får ta på dig en för liten tröja om det är det du tycker är snyggt. Du får visa hela din klyfta om du vill vara sexig. Du får ha på dig boyfriend-jeans om du är bekväm i det. Du är du. Kvinna som kvinna. Vi är alla olika och det ska vi hyllas för, eller hur?

Vem är jag då? Jag är ju den jag pratar om. Jag ÄLSKAR sneakers av alla dess slag, men jag älskar också klackar även om jag har spiror som sträcker mig 175 cm över marken. Jag känner mig supermäktig och SEXIG med klackar, det spelar ingen roll om jag är längre än alla killar på krogen, jag är fortfarande snyggast för mig själv, för det är MIG jag klär mig för, inte dig, inte killarna i baren. För mig. Samtidigt älskar jag boyfriend-jeans, gärna att matcha dem med klackar, men också till stuprörsjeans, eller utsvängda sådana. Jag kan gilla att ha tufffa t-shirts och hoodies med tryck som kanske är manliga eller kaxiga. Jag har flera stickade tröjor som är köpta på herravdelningen för att jag tycker de är snygga? So what? Jag är jag och försöker hela tiden att hitta mig själv likt dig själv. Jag kommer att titta på bilder på mig själv om ett år och fråga mig själv hur fasen jag såg ut, men jag kommer åtminstone veta att det var så jag själv ville klä mig och ingenting någon annan tvingat mig att sätta på mig. Är ni med på vad jag försöker säga?

Vi är fan bäst, och budskapet med detta är att alla tjejer som vill klassa sig som det, och att det finns 100000 olika sorters tjejer. Du är inte konstig för att du vill se annorlunda ut med hår, smink eller kläder. Det kanske är du som är nästa modeikon på grund av din utomstående utstyrsel.. eller hur? Häftig tanke va? Ingen gillar en copycat, så var dig själv.

Älskar er

Life update

Jag har verkligen ingen tanke om vart det här inlägget kommer leda, men i skrivande stund vill jag verkligen bara göra en catch-up med er. För vad händer egentligen i mitt liv just nu? Vill ni ha en helt ärlig recension av mitt snart 19-åriga liv? Ja då kommer det här.

Jag är för det mesta lycklig just nu. Jag hade en ångestdipp som var avsevärt kort denna gång och det fick mig då att reflektera över hur jag lär mig mer och mer att hantera ångest, så varje gång dipparna kommer så försvinner de snabbare och blir inte lika jobbiga. Underbar känsla som bara går att kännas igen av andra ångestpersonligheter. Jag blir lycklig av solen och att få dela allt kul som händer i mitt liv med I. Ni vet ju att jag är väldigt tillbakadragen vad gäller att berätta om honom, men det är för att man lär sig med åren och genom gamla relationer att när det tar slut vill man inte se det mer.

Nu är läget annorlunda, men jag vill nog inte out:a honom för mycket ifall det av någon anledning plötsligt skulle ta slut, sen tror jag inte att han signade upp på att vara på min blogg hela tiden trots att han signade upp på att vara min pojkvän. Yes, I said it. Det dröjde faktiskt säkert 5 månader av dateande innan jag kunde säga att OKEJDÅ VI ÄR VÄL TILLSAMMANS, DÅ. Okej, det var kanske inte så aggressivt och irriterat sagt, men när folk hade tryckt på mig i månader och sagt ”erkänn då” så blev det lite den reaktionen mot dem så trött på dem som jag var, men mot I själv var det lite mer cheesy – nej den storyn kommer jag inte dra här, inte nu i alla fall.

Jag stör mig dock fortfarande på hur folk i min närhet kan fråga hur ofta vi sover ihop och varpå de stirrar och blir suuuuperförvånade när jag svarar att vi sover den större delen av veckorna. Vi kanske sover separat kring 2 gånger i veckan, men vi äter sällan middag ihop måste jag säga. Folk blir så förvånade när jag har sagt att det finns en chans att vi kommer bli sambos inom kort. Hur eller varför kommer jag inte besvara nu, det pratar jag om ifall det blir så eller inte. Vi trivs bara bra i situationen och bor nästan ihop såsom det är idag så vi tycker det känns smidigt, även om den lägenheten kommer att vara min. Vi kommer ju sova ihop som sambos och han lär ha sina saker hos mig.

Allting har varit väldigt smidigt kring sov-grejen faktiskt. Föräldrar och allt vad det heter har börjat skoja om ”när kommer I då” och ”när åker du” till honom. Det är lite kul, inget så kallat ”ska du inte vara hemma ikväll och mysa med familjen”, utan väldigt öppet och enkelt vilket är väldigt skönt. Vi är ändå myndiga och har våra egna liv, så det uppskattas att föräldrarna är enkla med situationen eftersom vi själva tycker det är så enkelt.

Något som också är väldigt skönt är jag i mig själv. Jag har äntligen börjat känna att omgivningen ”växer ikapp mig”. Nu är ni säkert en hel del nya läsare här på bloggen, men jag har enda sen jag var väldigtväldigt liten känt att jag är äldre i sinnet än de i min ålder och inte riktigt kunnat leka/hänga med dem. Skämten de drar har jag inte ens tyckt varit kul för att jag känt mig för gammal för dem. Det låter säkert väldigt provokativt men det har väldigt mycket att göra med min uppväxt, att min lillebror kom till världen och sådant. Nu börjar jag dock känna att folk kommer ikapp mig och jag börjar bli min riktiga, biologiska ålder vilket är så skönt. Jag märker att jag connectar bättre med folk i min ålder idag än jag gjort förr.

För att berätta lite mer om I när jag ändå håller på dock (för detta kommer nog inte att komma igen) är att vi är på samma nivå i livet. Lol, jätte löjligt sagt kanske, men vi är väldigt bra på att förebygga irritationer. Till exempel så kan I bädda min säng om han går senare hemifrån för att han vet att jag kan bli irriterad när det är stökigt. Det är kanske ett väldigt enkelt exempel men vi försöker hela tiden att underlätta för varandra vilket är fint. I är väldigt bra på att förstå när jag behöver saker utan att jag ber om dem. Om jag ber om glass så vill jag förmodligen ha kolasås också för att han känner mig bra, så då tar han med det med. Exempel alltså.

Är väldigt glad helt enkelt. Livet är skönt nu även om det är mycket studentstress och skolstress som jag HATAR, men livet rullar på ändå. Puss