Visar inlägg från "kanslor-tankar"

Panikångest / Outfit / Hagaparken

Blus – NA-KD / Kjol – Gina Tricot / Skor – ? / Solglasögon – QUAY Australia / Väska – Miu Miu / Jackan är egentligen mammas som jag precis fått så jag vet inte vart den är ifrån

Ovan ser ni en rätt bra definition av hur det är att fota sin outfit med en hund..

Såja. Plats!

Stanna på kanten är du snäll… Nej du ska bara mysa med matte du..

​För er som har missat det så har jag lidit av panikångest i ett par år nu, och den har gått från att vara bra till att bli dålig och repetera sig gång på gång. Jag har aldrig mått bättre än jag gör för tillfället och jag klarar av att leva vilket jag inte kunde för ett par år sedan innan jag visste vad panikångest innebar. Jag kunde knappt gå utanför dörren, men idag hindras jag knappt alls. Så länge jag har bilen så är jag oftast helt OK. Vissa dagar vaknar man däremot upp och känner att man bara vill lägga sig ner och somna om, och lite så har det varit på senaste. Det är svårare liksom och ångesten kommer enklare.

Efter de här åren med ångest har jag däremot lärt mig att det enda som botar ångest är att utsätta sig för den. Idag sa jag därför till Johanna att nej nu MÅSTE vi åka till Hagaparken för en långpromenad och sen äta lunch ute. Jag kände att ju mer jag ligger inomhus, desto värre blir det, så att komma ut på en promenad där det inte är alltför stressigt men ändå en bit hemifrån var perfekt för mig. Allt gick suveränt och det är härligt att känna att man klarar av saker som psyket ibland sätter spärrar för.

Panikångest är enligt mig egentligen ingen sjukdom, men det är helt klart en hjärntvättare. Det är ju ett tankesätt som blir till en livsstil som inte ofta är särskilt sund. För mig är det att jag inbillar mig att jag kommer bli sjuk så fort jag åker hemifrån eller inte har kontroll över en situation. Ofta blir man också det då eftersom psyket verkligen kan lura en vart det vill. Det är verkligen hemskt. Alla som har haft en panikattack vet nog säkert vad jag menar.

Att bli överkörd för att man är för snäll

Har ni någonsin känt att ni har svårt att säga nej? Att även när kroppen bankar av trötthet och ovilja så kan du inte säga nej? Det kan handla om en kollega som ber dig utföra en arbetsuppgift, en kompis som du bestämt med ska ses eller vad som helst. När att säga nej är tyngre än att låta huvudvärken, illamåendet eller oviljan sitta i medan du gör det något bett dig om?

Det där är jag, typ varje dag. Jag är egentligen ganska tuff och kan säkert i flera sammanhang uppfattas som det, men ibland, i tillställningar där jag vill passa in kan jag känna att det väger tyngre att vara tyst än att säga ifrån, eftersom det kan skapa konflikter mellan antingen familj, kompisar eller kollegor. Istället för att stå upp för sig själv så blir det mer värt att tiga och låta dem ha rätt. Kanske för att det är personer som har en högre arbetsposition än en själv, kanske för att de är bra på att argumentera och du blir nervös själv när du egentligen vill eller måste säga nej.

Det går per automatik för mig att säga ”jag gör det” oavsett hur jag känner för det det handlar om. Att säga nej ligger verkligen inte i min natur, och då blir det så tråkigt när jag – som nu ikväll – får ett mentalt breakdown och känner mig värdelös. Egentligen inte för att jag HAR sagt nej till någonting, för det har jag ju inte gjort, men för att jag innerligt inte velat säga ja men gjort det ändå. Det är som att jag känner mig otrogen. Förstår ni hur jag menar med den formuleringen? Att mitt mentala inte vill, men jag gör det ändå, så blir det på något sätt som att man är otrogen fast man egentligen inte är det. Mitt psyke får mig tro att ingen är nöjd med mig för att jag gör för lite, medan jag å andra sidan gör allt och lite till, och dessutom alltid är ett steg före. Det är många gånger någon frågar mig om något och jag säger ”nej det har jag redan gjort” och får en stjärna i hörnet för det. Ändå kan jag inte slappna av och förstå att jag är bra på det jag gör och att jag duger.

Oftast har jag ett bra självförtroende och en bra självkänsla, men för att vara helt ärlig så har den flackat på senaste tiden, bara senaste veckan. Allt från kroppskomplex, till jobb, till kompisar, till att jag lovat mamma vattna blommorna men glömmer bort. Allt ger mig dåligt samvete och så som jag är som människa så mår jag lite smådåligt men hamnar i ett enda breakdown där alla känslor kommer ikapp en och blir superjobbiga istället för att man tar itu med vardera problem när det kommer. Det är som ett glas som fylls med vatten. Idag rann det över.

Jag vill bara veta, är det någon som känner igen sig i det där med att alltid vilja gör alla andra till lags? Det där med att glömma bort sig själv på vägen? För vad vill egentligen JAG? Jo, jag vill träna, jag vill ha en dag ledig där jag bara kan ligga i sängen och andas ut, kanske göra god mat och dricka ett glas vin, jag vill lägga min tid på mina närmaste och jag vill bara vara mig och inte tänka på vad alla andra vill att jag ska göra hela tiden. Jag lägger verkligen alltför mycket tid på alla andra och alldeles för lite tid på mig själv.

Fan, är man inte för dålig på det?

Spänningen av att inte veta vad som kommer hända

På mig har jag en likadan klänning som igår fast grå ifrån Vila. Solglasögonen är från QUAY Australia.

Igår var vi inne i Gamla Stan här i Marbella. Det blev lite shopping även då, men denna gång ett par linnebyxor från Massimo Dutti. Visar dem sen så klart, tror jag kommer ha dem på mig ikväll.

Det har verkligen varit så himla fint väder sen jag kom hit. Familjen hade redan varit här i en vecka så det var därför jag flög ner själv. Jag känner verkligen att jag inte alls vill härifrån. Vi åker på söndag tror jag, så jag har ju en del kvar av resan, men jag kan ändå inte låta bli att tänka på att tiden går så fort hela tiden. Tanken på att jag velat komma in på Lund direkt avtar lite med lusten för att hålla mig utomlands. Kanske kommer jag trots allt vilja åka utomlands efter den här sommaren, fast snarare bara veckovis. Komma hem – jobba, åka utomlands i typ två veckor. Jag tröttnar ju tyvärr med tid, men jag är väldigt sugen på att resa nu. Det känns som att det inte gör något om jag inte kommer in på Lund nu, det enda som skulle kunna vara segt är ju då att jag inte har en deltidstjänst där jag kan jobba så mycket som jag vill och behöver. ICA skulle ju vara suveränt för mig! Jag får gå en vända med CV efter sommaren beroende på vad som händer med Lunds universitet.

Det är verkligen spännande att ha noll koll på vad som kommer hända härnäst.

Saker otrevliga människor måste ta till sig

Hörni. Jag har tänkt på en sak. Är det inte oftare man förvånas över att någon är trevlig mot en mot hur många gånger man förvånas över att någon är otrevlig? Jag tycker det är irriterande hur man alltid kommer på sig själv med att tänka ”gud så trevlig hon var”. Man tar liksom snarare för givet att personen kommer vara otrevlig än att den kommer vara trevlig från början. Jag tänker på det ofta och har därför samlat på mig några små situationer som gör mig rent och skärt förbannad. Jag som är uppväxt med vett och etikett kan liksom inte låta bli att inte störa mig. Låt se om ni håller med mig..

Säg alltid tack. Hur svårt kan det vara att nyttja ETT ord när någon håller upp dörren, låter dig gå före på bussen, när någon ger dig något. Jag blir så otroligt irriterad på hur folk man både känner och inte känner har så svårt för att bara säga tack. Det där lilla ordet som gör så mycket. Nästa gång har man inte alls någon lust att vänta på någon eller hjälpa någon på något sätt, om man inte ens får ett tack tillbaka. Otroligt oförskämt! Skärpning!

Att bjuda in någon inför någon man inte bjuder in. Så himla otrevligt. Om ni vill bjuda in någon men inte den andra, då säger ni det till den personen när ni är själva, annars bjuder ni in båda två. Elak gest bara? Tänk er för när ni gör så små saker.

Le. Också något i Stockholmstrakterna som verkar vara otroligt svårt. Om ni inte tänker säga tack kan ni åtminstone le. Le. Le när ni säger hej och tittar någon in i ögonen, le till personen i bilen som stannat när du ska gå över gatan. Le mer generellt, inte är det väl kul med bittra människor?

Skåla gör man på ett speciellt sätt. Det här är inte något jag tar lika seriöst som de andra punkterna, men jag tycker det är viktigt att folk lär sig. När man skålar så går man genom tre steg. Ett: du plockar upp glaset och säger skål samtidigt som du möter allas blickar vid bordet. Två: du tar en klunk och tittar därefter alla in i ögonen igen. Tre: du sätter ner glaset. Det är så många som kör allt i ett och glömmer att titta in i ögonen på alla vid bordet vilket är grejen med att skåla. Att vara glad för att man har alla man har vid bordet. Kom igen, lite vett och etikett får ni ändå kunna! Samma gäller med, är det färre än åtta vid bordet, då börjar man inte äta förrän alla blivit serverade. Punkt. Svårare än så är det inte.

Vänta på varandra och var inte så stressade. Om ni sitter och äter så går man inte från bordet förrän alla ätit upp och känner sig klara. Man försöker heller inte stressa personen som äter långsammast utan låter personen äta i sin takt. Samma gäller om ni ska gå någonstans. Varför sådan stress? Vänta in varandra, det är bara trevligt och hövligt att göra så.

Var glada för varandras skull. Detta tycker många stockholmare är bland det svåraste som finns. När någon annan fått bra på ett prov kan man inte gynnas åt varandras lycka. Har någon köpt en fin väska och man är avis så säger man inte det utan ifrågasätter istället priset och hur man kan köpa något sådant dyrt – trots att personen själv hade velat ha den och gjort samma sak om den hade pengar. Var glada för varandras lycka och välgång istället!! Ge dem det!

Hälsningar,
irriterad tjej

Brunch på Nytorget 6 och att inte kunna säga nej

Efter att vi somnade så sent igår så vaknade vi upp sent och självklart hungriga, så jag och Brollan åt frukost på Nytorget 6 vilket bestod av fattiga riddare och croissanter. Så himla gott!!!

Efter helgens bestyr blev det också en hel del prat. Jag har insett att jag har en jättedålig egenskap som säkert många av er (tjejer förmodligen) känner igen er i. Jag har SÅ svårt att säga nej och säga ifrån. När jag gör det får jag dåligt samvete och lägger skulden på mig själv, trots att jag vet med hundra procents säkerhet att jag inte har gjort något fel. Ändå hittar jag fel i det jag gör och säger i samband med att jag får ett förlåt att det ändå var mitt fel, att jag överreagerade eller liknande – trots att jag inte alls tycker det. Egentligen tycker jag att personen som gjort fel ska få veta det, men ändå underdriver jag när det väl kommer till kritan för att jag hatar att tjafsa och hatar att säga nej.

Det är verkligen min sämsta och bästa egenskap. Jag är hjälpsam och vill gärna finnas där för att tillfredsställa allas behov, men ibland blir det faktiskt inte för att jag har lust och vill, utan för att jag känner mig tvingad. Oftast handlar det om att jag känner mig ”under” personen som frågar så att om jag säger nej så kommer jag få höra hur tråkig jag är. Då orkar jag inte, det är väl inte så konstigt? Ibland orkar man inte den där sucken eller den där irriterade blicken. Trots att det inte angår en själv. En person ber om en tjänst som man inte för något i världen behöver göra.

Jag vet att många står i tjänst till mig på det sättet. Jag orkar inte ge det konkreta exemplet, men jag är verkligen schysst med väldigt mycket, förväntar mig det tillbaka men får det aldrig. Typ med att jag alltid kör bil. Till exempel så hämtar jag Brollan varje gång vi ska ses, trots att det tar henne 20 minuter att åka till mig. För att jag vill vara schysst. För att jag inte vill sätta henne i besvär. Hon har inte problem med att åka 20 minuter för att träffa mig? Ändå åker jag och hämtar och lämnar, oavsett om jag har lust eller inte, det bara sker för att jag är så som person. Nu har det verkligen inte det här varit ett problem mellan mig och Brollan, men det är ett bra exempel på hur jag försöker tillfredsställa och underlätta för alla andra hela tiden.

Är det någon av er som känner som jag?