Visar inlägg från "fragor-svar"

Frågor och svar: Att flytta från Stockholm

Hej på er! Igår testade jag och Isac tre barer här i Helsingborg, och idag tog vi bilen till Lund för att kika på universitetet. Frågor har rullat in både muntligt, på Snapchat och här på bloggen så jag tänker att vi kör en Q/A om vad det är som egentligen händer just nu, tillsammans med lite bilder från igår.

Här var vi påväg till Kol & Cocktails som vi nog var som mest taggade på, direkt efter att vi hoppat av bussen.

Lina frågar: Vad har ni gjort hittills i Helsingborg?
Vi har spelat minigolf, badat, solat, druckit massor av vin och drinkar, dragit igenom en utgång och lite annat smått och gott som är typiskt semester. Vi bor nere i Råå vilket är 5 minuter med bil till Helsingborg ungefär. Snabbt går det i alla fall.

Isac tog sin standarddrink, en negroni medan jag själv körde på en av Kol’s egna drinkar, nämligen en raspberry bubble. En bladning av hallonpuré, cava och lite annat smutt. Rekommenderas!! Tyvärr var det inte något större drag, dels för att det var en torsdag, men stämningen där kändes allmänt äldre och var lite mer restaurang än drinkställe enligt mig. De har säkert sjukt god mat dock, det kändes verkligen så.

Johanna frågar: Ska du verkligen flytta ner till Helsingborg eller är det bara något du funderar på?
Det vet jag faktiskt inte. Jag har fått ett jobberbjudande härnere som skulle passat väldigt bra ifall jag pluggade eller hade någon annan tjänst också då den tjänsten bara täcker helger och lite extra då och då. Så ifall jag skulle bo här utan att komma in på Lund så skulle jag få söka några komvux-kurser för att jobba upp betygen så jag skulle nå en bättre chans att komma in till nästa gång, och då kan man väl fortfarande få studiebidrag va..?? Jag trivs verkligen så himla bra härnere och har alltid gjort det, så det finns absolut en stor chans att jag flyttar hit oavsett vad som händer med skolan, just för att jag dels har ett jobb här som väntar. Jag hoppas ju dock på att jag ska komma in eftersom det vore så himla roligt.

Vi fortsatte vidare ner till Hampan, Hamnkrogen, där vi satt tills det började spöregna. Även efter det funderade vi en stund på ifall vi skulle springa bort till Utposten som skulle utlova ett något ”vildare” uteliv eller om vi skulle sitta kvar och sen ta en taxi hem. Det hela slutade upp med att vi valde att springa, gångavståndet var ändå inte längre än säkert 400 meter.

Amanda frågar: Vilken var ditt favorit-uteställe i Helsingborg?
Eftersom jag bara varit på tre så blir det svårt, plus att vi var ute på en torsdag vilket inte är den fetaste dagen att gå ut på precis. Av de tre vi var på är det nog dock Hampan eftersom det låg vid hamnen och ingav en bra mysfeeling. Det fanns värmelampor som verkligen värmde också så att man kunde sitta ute länge. Jag vill dock testa några till.. vi får se om vi kommer till skott även ikväll eller om vi stannar hemma.

Idag tog vi som jag skrev högre upp bilen till Lund. Jag ville kika på universitetsområdet vilket även Isac var sugen på. Universitetsbiblioteket är ju så himla fint, så där var vi förbi, men vi kikade även förbi några olika nationer och försökte även förstå vad som var vad och vart allt låg. Det var lite kyligt så vi gick dels och åkte dels bil.

Ebba frågar: Vet du inte än om du kommit in på Lund?
Nej, tyvärr inte än. Första beskedet kom den 13e juli då jag fick veta att jag blev reserv, men den 3e augusti är datumet då jag kommer få sista svarsbeskedet. Pirrar så mycket i magen av bara tanken…

Sist av allt passade vi på att äta på Kulturkrogen (som jag självklart glömde visa maten på) och åt lunch. Efter detta kikade vi lite till och köpte en kaffe innan vi vände hemåt. Vi tog också en sväng förbi Campus Helsingborg men det var stängt så vi kunde inte riktigt gå in. Programmet jag har sökt ligger nämligen i Helsingborg och inte på Campus i Lund.

Ella frågar: Vad gör du om du inte kommer in?
Det vet jag faktiskt inte än, utan det återstå att se. Förmodligen flyttar jag ner ändå om jag får ett till extrajobb att varva mellan… Nej hörni det här blir faktiskt jättespännande.

Känns det jobbigt ifall du skulle flytta från Stockholm?
Just nu gör det inte det, nej. Jag har pratat om att flytta ner till Lund och Helsingborg i flera, flera år nu så det känns nästan naturligt. Min mammas sida är härifrån så det blir nog därför jag trivs extrabra kanske. Det känns hemma liksom. Stockholm är mysigt men jag har aldrig känt att jag är helt och hållet mig själv eller så, men kanske är det Helsingborg som är mitt hem? Jag vet ju inte förrän jag testat, men jag vill verkligen testa att bo någon annanstans än i Stockholm. Känns så coolt på något sätt.

Frågestund och gårdagen i ett

Hej på er! Igår var en riktigt slapp dag då jag tog mig genom en hel del tvätt men också en vända till Nacka Forum för att egentligen bara köpa mig makeup wipes på Sephora. Som vanligt blev det inte bara det utan några små saker till. Jag tänkte att jag går igenom detta tillsammans med lite frågor som ni ställt som jag fortfarande inte svarat på.

Jag fick för första gången testa en så kallad sushirulle. Jag har ju såklart ätit sushi förut, men inte på det här sättet. Måste dock säga att det här inte var en hit utan att jag kommer fortsätta hålla mig till ”vanlig” sushi.

Ella frågar: Vad är det som lockar med Lund? Varför vill du inte plugga i Stockholm?

Mitt svar: Det är faktiskt ganska enkelt. Jag har känt i hela mitt liv att det är tre saker jag tänker hålla mig till. Ett, att jag ska börja plugga direkt och påbörja min karriär så snart som möjligt. Två, att jag ska hitta mig själv och en plats där jag passar in bättre. Tre, att jag tycker stockholmare för det mesta är ganska otrevliga och jag har fått en bild av att Skåne inte är riktigt likadant. Mamma är från början från Helsingborg och vi har åkt ner dit ett par gånger (vilket är supernära Lund), och då har hon romantiserat det så mycket att jag älskar det utan att knappt ha koll på vad det är. Hela min inställning är bara så positiv till Lund och jag vill verkligen ha det klassiska studentlivet tillsammans med att kunna säga efteråt att ”jag har pluggat på Lund”. Det är trots allt en riktigt fin skola, så att komma in där är definitivt något att skryta om, tycker jag. Jag är helt enkelt ganska klar med Stockholm och vill bort, liksom testa något nytt nu!

Efter den shoppingen, som jag snart kommer visa, så satte vi oss och tog en juice på Joe samtidigt som vi stylespottade. Vi satt och valde ut vilka plagg vi skulle stjäla och vilken outfit vi helst skulle ta på oss ur Volts magasin. Det är nog vår favoritsysselsättning när vi är ute och har slut på saker att prata om. Då kör vi den leken och diskuterar varför vi väljer som vi gör.

Moa frågar: Finns det något du absolut inte skulle sätta på dig, och hur skulle du beskriva din egen stil?

Mitt svar: Det är klart det finns, Söders ”kommer-dit-på-helgerna-och-leker-att-vi-är-därifrån”-stilen är något jag inte drar mig till. Förstår ni ungefär hur jag menar? Det där lite Södra Latin-iga med inställningen om att de kör över hela världen med sin extremism, och alla som inte är likadana till 110% är idioter? Hahaha, det är typ en stil jag har satt beskrivning på i den formen. Ta det med en nypa salt. Men det där med att ha tagit sin mormors kläder, sprungit runt på Beyond Retro i hopp om att se riktigt casual ut, trots att det absolut inte är så, det är den stilen jag kanske inte eftersträvar. Jag tror ni förstår vilken typ.

Min egen stil skulle jag nog säga är rätt simpel egentligen. Lite casual med slitna jeans, en enkel tröja utan tryck och något som sticker ut, gärna i form av skor. Jag är helt klart en Vans-tjej som älskar sneakers i alla dess former, men helst vita om jag får välja. Så sneakers, en skön tisha och slitna jeans är rätt jag, men jag skulle likväl kunna vara tjejig om jag ska ut på kvällen med en off shoulder-blus, utsvängda jeans (eller helst kjol!!!) och ballerinas. Rätt varierad men inte too much om man frågar mig.

På den här bilden ser ni två av mina köp för dagen. Bandanan blev verkligen ett spontanköp som följer med ner till stranden i Råå nu på onsdag, samt läppfärgen. Köpte äntligen min färg som ni ser strax under detta! Bandanan är från Zaras herravdelning.

Kajsa frågar: Skulle du kunna göra ett inlägg om vad du använder för smink?

Mitt svar: Det gör jag gärna! Då måste jag bara införskaffa mig en ny foundation först… 🙂

Slutligen köpte jag ett par sovtrosor (det bästa som finns, eller hur?!), och ÄNTLIGEN mitt efterlängtade och svårhittade läppgrejsimojs. Jag har så länge letat efter något att ha på läpparna eftersom jag egentligen har en stor Sephora-låda med säkert 100 skuggor, läppfärger och rouger, däri jag haft min favorit läppfärg. Dock har jag inte kunnat ha hela lådan med mig ut för att bättra på, utan jag har så länge letat efter en jag kan ha i väskan att bättra på med. Nu igår när jag var på Sephora hittade jag äntligen min färg som jag kan börja använda. Det här är Miso Pretty-färgen och är väldigt ljus på läpparna, vilket jag mest passar i. Tjoho vad glad jag blev!

Sanna frågar: Hej!
Jag inser att det här inlägget är gammalt men kom hit när jag googlade på Mary Kay och djurförsök. Jag ville bara påpeka att 8 av 13 executives inom Mary Kay är män. Det startades dessutom av en kvinna tillsammans med hennes son. Så att företaget skulle  ha några ”få, få, få män” stämmer inte. Det är ju i de högre positionerna som både pengarna och makten finns. Jag har dessutom väldigt svårt att se att det är de fattiga kvinnorna i Kina som faktiskt behöver arbetstillfällen som säljer Mary Kay. Det känns inte rimligt att de skulle ha det kontaktnätet som krävs för att boka in ”smink partyn”. Min mor sålde Mary Kay under ett par år för skojs skull och då var ju hon själv tvungen att hitta personer som ville vara värdar. Det känns inte så rimligt att fattiga kvinnor på landsbygden i Kina gör storkovan på att sälja smink.

Mitt svar: Det är absolut möjligt att det är män som styr det hela, men grundkonceptet är ju fortfarande att tjejer ska lyckas. Varje år har de galor där de som sålt bäst belönas med både bilar och det andra. Nere i Malmö tror jag att den är? Precis som du säger så måste man hitta och värva egna kunder, men jag tycker att det är charmen i det hela och inte att det är något negativt. Precis som med vilket annat företag som helst så är du själv tvungen att hitta din kundkrets och alla är små och non-existing till en början. När du jobbar med Mary Kay så är du din egen chef och bestämmer själv hur du vill jobba. Vissa gör det för skojs skull på fritiden medan andra kan försörja sig på det på heltid. För er som inte vet så handlar det om att man är återförsäljare av ett sminkmärke som heter Mary Kay, och märket dyrkar kvinnor och har mest kvinnor inom företaget som säljer vidare produkterna. Du är som jag skrev din egen chef och bokar in egna möten, får provision på dina värvningars försäljningar och så vidare… Jag skulle ha börjat jobba med det men kom av mig då det var annat som hände plus att skolan tog en hel del tid. Jag är lite sugen på att starta upp det till hösten beroende på vad som händer eftersom det verkar riktigt kul.

Jag har lite svårt att förstå varför det är ett problem att 8 män sitter som executives när grundmålet är kvinnor. Är det inte bara positivt att det är män som vill dyrka kvinnor? När de kämpar för samma sak så är det ju bara positivt, anser jag. Företagets grundprincip är så feministiskt att det inte är sant! ”Mary Kay Ash visade kvinnor att det går att uppnå sin fulla potential och nå framgång genom att hjälpa och lyfta varandra.” Att inspirera andra kvinnor till att alla kan, helt enkelt. Är inte det väldigt, väldigt bra? Självklart måste man ha en startsumma att själv lägga in för att köpa produkter, men precis som jag säger så gäller det samma med alla entreprenörskap. Du måste vara modig och våga satsa, oavsett hur det går. Det är inte heller alla som blir entreprenörer och kan tjäna in storkovan som du säger, men vissa kan försörja sig på det och även faktiskt kunna bli entreprenörer, men även om det är svårt att komma dit av bara sig självt. Man måste satsa stenhårt för det, men det är ju helt fair tycker jag. Det är bara de bästa som når eliten, men det är för att de kämpar stenhårt!

Min balklänning

Heeeej! Jag fick många komplimanger för min klänning så jag tänkte bara slänga ihop ett litet inlägg om bara min klänning på beställning.. 🙂

Klänningen är ju verkligen superfin!! Finns det någon innan och efter bild?? Den var tooooo dieee for <3
Absolut finns det det, bilden till vänster är så den såg ut innan (även om det är en annan färg som ni kanske ser, försök tänk bort det). Till höger har ni hur den slutligen blev! Och tack <3 Om ni är sugna så finns originalklänningen HÄR på Sofia Moore och kostar 1790kr, jag hade bara turen att göra ett samarbete med dem och fick den då istället (det här inlägget å andra sidan är inte sponsrat)! Jag rekommenderar den verkligen (plus deras andra klänningar) för tyget är otroligt fint.

Här nedan ser ni hur min klänning slutligen blev! (Om ni vill se fler bilder kan ni göra det i mitt bal-inlägg HÄR)

Det vi (eller ja, min mamma) gjorde var att sy ett snöre under bysten och bak till ryggen där vi knöt bandet och klippte av det vid klänningens slut så att det följde hela klänningen. Vi sydde också till axelband. Tyckte ni att det blev bättre? Jag blev sååå nöjd.

Svar på fråga: kompisen som gjort slut och fått för mycket självförtroende

Fråga: Hej Alicia! Jag tycker att du är väldigt bra på att formulera dig och undrar därför om du kanske har ett bra svar på hur jag ska göra med ett problem jag har. Min bästa tjejkompis gjorde precis slut med sin kille, och enda sen dess har hon ”gått loco”. Det känns som att hon försöker överbevisa honom hela tiden i allt hon gör, som att hon knappt gör något för sin egen skull. Hon lägger t.ex upp bilder på sin mystory hela tiden i hopp om att endast han ska se att hon gått vidare. Jag börjar själv bli ganska irriterad på det, men vet inte vad jag ska säga eller göra som bästa kompis för att ta ner henne på jorden utan att vi ska börja bråka. Jag vill det bara för hennes eget bästa. Hennes omedvetna behöver det. Har du några förslag på vad jag ska göra?

Åh! Allt det du skriver känner jag igen i typ alla kompisar jag har som gjort slut, mer eller mindre – till och med just nu. Även jag i mig själv känner igen det från när jag var yngre och gjorde slut med de första pojkvännerna jag hade. Det handlade för mig om att jag hade varit ”fast” i en relation för länge (vilket då var omkring ett halvår) och ville gå på hemmafester för att komma ikapp kompisarna som var singlar och alltid hade kul. Jag ville vara fri (vilket nu när jag skriver det låter så töntigt eftersom jag bara var typ 14? Hahaha). Då fick jag nog en hel del självförtroende eftersom man, av någon anledning, alltid känner sig som mest poppis när man gjort slut med någon? Jag vet inte om det kanske handlar om att man ”äntligen” är tillbaka på marknaden och av den anledning är lite kul igen i andras ögon. En, inte längre så omöjlig, target.

Mitt senaste breakup var det däremot inte samma sak. Förmodligen för att jag varit med om det några gånger nu och har växt ifrån just det. För mig handlade det mycket om att ta igen tappad tid med kompisar som jag varit tvungen att prioritera efter pojkvän (ex’et), jobb och skola. Jag ville ha kul hela tiden vilket efter en månad slutade upp med att jag kollapsade, faktiskt. Jag hade sovit och ätit för dåligt för att jag tyckte varje sekund jag inte gjorde något var tappad tid. Däremot hörde jag då från bekanta att den andra sidan av breakup’et hade tagit över den delen med så kallat övermod och för bra självförtroende, vilket kändes rätt bra för mig ändå eftersom det bara betydde att jag har växt i mig själv.

Vidare till din bästa kompis, ha lite tålamod tror jag. Hon kommer snart förstå själv att det hon håller på med inte är sunt för henne, men låt henne leka av sig lite nu och försök förstå hennes situation. Antingen är det som jag kände nu senast, eller så är det att hon försöker dränka sin sorg i att göra allt kul och försöka att inte vara själv. Att ha killar omkring sig att prata med hela tiden för att glömma sitt ex. Det är ju också ett sorgarbete. Alla har vi olika sådana. Du är ändå hennes bästa kompis, så försök bara ha tålamod. Efter en månad kan jag faktiskt garantera dig om att det kommer ha lugnat ner sig.

Förmodligen letar hon också förståelse i sig själv, vem hon är utan sitt ex. Vem hon vill vara i blandningen med vem hon redan är. Innerst inne vet hon redan att det hon håller på med inte är sunt för henne själv, men kanske behöver hon komma på det själv utan någon annans hjälp. Hur hade du velat att hon hjälpte dig i den situationen om det var du och din kille som precis hade gjort slut? Du hade nog velat att hon fanns där för dig hela tiden, oavsett om du ville prata om det eller inte. Var det en bästa kompis är helt enkelt och vänta ut stormen bara. Hoppas att du fick svar på din fråga. Kramis ♡

Sommardag och hur jag tror andra ser på mig

Idag är jag ledig! Av denna anledning har jag passat på att ligga i solen mellan 11 och 14, nu sitter jag i halvskugga och tänkte passa på att skriva lite. Jag har till och med gjort hemgjort iste som ni ser på bilden. Vart väl lite halvdant, men mitt mål till sommaren är helt klart att lära mig göra det bästa isteet!

Hörni, det finns väl verkligen ingenting som är bättre än kravlösa, lediga dagar. Så klart kanske de inte hade varit lika roliga om de var så varje dag, men typ igår med lite picknick var perfekt, och idag, hemmasittandes även det lika perfekt. Bara umgås lite med hunden. Jag funderar på att ta en långpromenad sen. Men, nu, jag fick precis en fråga här på bloggen som jag tänkte jag skulle besvara!

Fråga: Hej Alicia! Jag undrar hur du tror att andra ser dig från deras perspektiv. Tror du att det är likt din egen syn på dig eller att den är helt annorlunda?
Den här frågan är verkligen jättesvår för mig att svara på, men om jag får gissa så tror nog en hel del att jag är en ”mycket snack men lite verkstad”-person. En sådan person som jag hatar helt enkelt haha. Jag tror mer eller mindre att bilden andra har av mig är betydligt mycket sämre än den jag har om mig själv eller den jag tror mina vänner har om mig. Jag tror de tycker jag är dryg och svår att nå även om jag pratar jättemycket. Lite hyper och pratar mycket, liksom kräver mycket plats. Nu pratar jag för de som jag tror känner mig lite halvdant, typ de i skolan eller många av er läsare som ser min blogg på ett negativt sätt. Jag vet ju att jag har vänner som dyrkar mig (tolka mig rätt) och läsare som ser upp till mig eftersom ni berättat det, men jag tror faktiskt att majoriteten är skeptiska just för att de inte känner mig.

Jag grundar mina aningar på hur jag blivit bemött genom åren. Ofta känns det som att jag inte får en riktig chans att visa vem jag är. Antagligen för att jag själv är osäker i den personens sällskap och för att jag inte anser att jag kan vara mig själv med denne. Personer som jag klickar med tror jag har den där bra synen av mig, att jag är en glad, positiv och lugn tjej som är väldigt kreativ och omtänksam. På något sätt känns det som att den där glada och faktiskt rätt lugna tjejen inte får plats i skolan till exempelvis. Jag har väl förmodligen pratat lite om att jag verkligen trivdes i min klass i slutet av 9an när jag hade bytt och så vidare, men att jag inte alls har hittat min plats på Bromma gymnasium. När jag pratar med klasskamrater och andra i skolan känns det som att det är väldigt få som tycker som jag, att det är svårt att vara sig själv och att det är ytlig stämning. Det går inte att knäcka ”Bromma-kärnan” som är så inrubbad. Där får därför inte den härliga och bra Alicia plats, utan där blir jag en person som måste hävda mig för att höras eftersom jag inte är en ”Bromma-människa”, vilket jag ändå är glad för. Jag är jag och jag är jättestolt över vem jag är, vart jag kommer ifrån och vart jag är på väg!

Som sagt så är det nog få som tycker som jag förutom just, några få, som jag pratat om gällande det. Det är bara så tråkigt att jag verkligen inte är mig själv. Jag tror bara det är omkring 3 klasskamrater som sett min härligaste sida och den jag verkligen vill visa upp och som jag brukar känna mig som mest uppskattad för. Jag undrar varför det blir så egentligen. Känner någon igen sig? Jag kan verkligen säga att jag hittat mig själv och den jag vill vara, men jag kan inte alls säga att jag vet hur man alltid är den personen, för jag förändras verkligen beroende på vem jag pratar med och då blir det ju ibland en person jag inte är särskilt bekväm i. Haha jag låter nästan som om jag är mentalt sjuk, men jag hoppas ni fattar ungefär hur jag menar med att man ändrar sitt beteende beroende på vem man träffar?

Det blev ett väldigt långt svar på det här haha, men hoppas du förstod hur jag menade!