Att ha försämrat arbetsminne på en arbetsplats

ATTENTION DEFICIT HYPERACTIVITY DISORDER

De flesta inläggen jag har skrivit har varit ”ytliga”, men jag känner att det finns något jag vill gå in närmare på som är lite mer personligt och förhoppningsvis med en relativt hög igenkänningsfaktor så att ni som läser kanske känner er lite mindre ensamma, samtidigt som jag får kanalisera vad det är jag känner väldigt ofta och hur mitt liv fungerar.

För ett par år sedan diagnostiserades jag med ADHD. Folk som inte känner mig på djupet märker inte av att jag har ADHD (tror de själva, men jag vet definitivt själv när den påverkar mig och bland annat då jag exempelvis kan vara väldigt svår att boka in något med), till skillnad från dem som står mig närmst. De ser den ofta. Typiskt för min ADHD är bland annat saker som nedanstående:

– Jag har sällan ett mellanläge. Antingen är jag väldigt energisk eller så är jag dödstrött och går inte att få kontakt med.
– Jag har väldigt svårt för att komma igång, speciellt när det blir många saker samtidigt.
– Jag blir väldigt lätt orolig.
– Jag har väldigt dåligt minne.
– Jag har också koncentrationssvårigheter och kan bli så arg att jag inte kan lyssna på den jag är med om någon gör irriterande ljud. Jag kan inte stänga det ute och fokuserar därför på fel saker medan en annan inte märker av det.
– Jag blir stressad OTROLIGT lätt.

Det låter kanske som egenskaper vi alla besitter, men jag vill bara börja inlägget med att de som har ADHD och har gått igenom en utredning gör det för att de har problem i vardagen, alltså varje dag. En person som har svårt att starta upp något då och då eller har koncentrationsproblem efter en natts dålig sömn har alltså INTE diagnosen ADHD.

Under min gymnasietid tog jag Concerta för att kunna fokusera. Jag tyckte det kändes bättre, men eftersom medicinen bara höll i sig i 6 timmar så fick jag ont i huvudet redan på tunnelbanan hem och orkade inte plugga, mest troligt för att jag fokuserat så hårt under dagen. I trean åt jag knappt medicinen alls för jag kände inte att jag behövde den mer. Nu på senaste så har jag känt att det kanske ändå är dags igen att få lite hjälp in i arbetslivet för just nu börjar min vardag bli lite trasslig igen.

Den här videon har jag gråtit till så många gånger av igenkänning. Hur jobbigt livet är ibland, men hur skönt det är att veta att man faktiskt inte är ensam. Ta dig gärna tiden att titta på den, den är ändå ganska kort.

Jag har alltför många gånger gråtit mig till sömns av hat mot mig själv för att:

– Jag kan inte berätta en historia utan att glömma bort vad jag pratade om flera gånger. Och när du avbryter så blir jag så frustrerad, för då hittar jag inte tillbaka.
– När saker förändras blir jag förvirrad och kan inte acceptera det eftersom jag godkänt mitt schema och vant mig vid det redan. Att ändra något är jättejobbigt.
– Mitt minne är så kort och jag skäms varje gång jag behöver fråga en extra gång, eftersom det blir så ofta.
– Jag blir aldrig nöjd och kan aldrig sätta mig ner och njuta eftersom jag redan börjat spåna på något nytt. Hur ska jag kunna göra något med mitt liv om jag alltid kommer tänka så?
– Jag är dålig på att lyssna för jag har så mycket jag vill berätta. Det är så mycket som händer i hjärnan på mig som jag vill dela med mig av.
– Jag tror att alla hatar mig när de inte ler när de pratar mig. Jag överanalyserar och det är nog det jag mår nästan sämst över i min vardag och som jag jobbar hårdast på.

När jag skäms över mig själv så är det inte för att jag är rädd för vad du ska tycka. Jag skäms över hur jag inte passar in och för att jag är en loser. Jag har så lätt för att trycka ner mig själv och spä på med ännu fler anledningar till varför min ADHD gör mig till den sämsta personen i världen. Jag vet inte hur många gånger jag önskat bort min ADHD av skam och ilska. Av irritation att jag inte kan göra som alla andra och få det att funka. Det värsta är nog när du säger ”jag tror också jag har ADHD, jag har lite svårt att fokusera ibland”. Då blir jag arg. Du skulle bara veta hur det är att ha ADHD, då skulle du inte stå där och vara så himla glad, för ADHD är så jävla jobbigt. Det är inte bullshit.

Jag får det att låta som att min ADHD är det värsta som hänt mig, men sanningen är att absolut, det kan vara en så kallad ”superkraft” även om jag inte är helt bekväm med att använda det ordet. Om jag vänder på alla tråkiga sidor och försöker göra dem till positiva så fungerar jag såhär:

– Jag vet hur jobbigt det är att själv inte förstå så det gör mig till en bra lärare när jag ska förklara annat för andra och det gör att jag säger hej och ler varje gång eftersom jag vet hur mycket det kan göra för en person som har en dålig dag.
– Mina idéer kommer med hejdlösa impulser och jag vet att det gör mig till en rolig person att umgås med.
– Jag är kreativ, positiv och försöker alltid göra det bästa av situationen. Det är jag stolt över med mig själv.
– Jag är driven, snabbtänkt, smart och tänker utanför boxen. Jag vet att vill jag starta ett företag någon gång så kommer jag kunna fixa det, bara jag tror tillräckligt hårt på mig själv och omsluter mig med bra människor och affärspartners.
– Om du blir min vän så kommer jag göra allt i min makt för att du ska fortsätta vara det och ger inte upp dig. Detta för att jag har svårt att släppa in folk så nära inpå, så när du väl är därinne så är du viktig för mig och då släpper jag dig inte över en natt. Jag vill kalla mig själv en bra vän som finns i nöd och lust, och om jag uppfattas så, så är det det jag är mest stolt över.

Det som är jobbigt med min ADHD är att jag kan känna mig väldigt dum i sammanhang där jag inte känner min omgivning så bra, men när jag har nära vänner omkring mig som jag vet tycker om mig så kan jag släppa mig själv lös och må bra. Som att jag får vara mig själv och inte behöver vara i den där boxen som folk annars föredrar att man är i eftersom man lätt blir lite jobbig annars.

Jag hoppas verkligen att ni efter det här inlägget förstår att ADHD kan uttrycka sig i olika former, mer än bara en ”aggressiv kille som klättrar på allt och har nära till sina känslor”. Det finns så mycket mer som definierar en ADHD-person, och om ni vill höra mer så får ni gärna ställa frågor. ADHD är verkligen något jag brinner för att prata om och jag vill att ni ska förstå att det är inte en ”låtsas-sjukdom”. Diagnosen har påvisats att ha samband i hjärnan, alltså fysiska bevis, och är därför inte bara bluff.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *