Att bli överkörd för att man är för snäll

Har ni någonsin känt att ni har svårt att säga nej? Att även när kroppen bankar av trötthet och ovilja så kan du inte säga nej? Det kan handla om en kollega som ber dig utföra en arbetsuppgift, en kompis som du bestämt med ska ses eller vad som helst. När att säga nej är tyngre än att låta huvudvärken, illamåendet eller oviljan sitta i medan du gör det något bett dig om?

Det där är jag, typ varje dag. Jag är egentligen ganska tuff och kan säkert i flera sammanhang uppfattas som det, men ibland, i tillställningar där jag vill passa in kan jag känna att det väger tyngre att vara tyst än att säga ifrån, eftersom det kan skapa konflikter mellan antingen familj, kompisar eller kollegor. Istället för att stå upp för sig själv så blir det mer värt att tiga och låta dem ha rätt. Kanske för att det är personer som har en högre arbetsposition än en själv, kanske för att de är bra på att argumentera och du blir nervös själv när du egentligen vill eller måste säga nej.

Det går per automatik för mig att säga ”jag gör det” oavsett hur jag känner för det det handlar om. Att säga nej ligger verkligen inte i min natur, och då blir det så tråkigt när jag – som nu ikväll – får ett mentalt breakdown och känner mig värdelös. Egentligen inte för att jag HAR sagt nej till någonting, för det har jag ju inte gjort, men för att jag innerligt inte velat säga ja men gjort det ändå. Det är som att jag känner mig otrogen. Förstår ni hur jag menar med den formuleringen? Att mitt mentala inte vill, men jag gör det ändå, så blir det på något sätt som att man är otrogen fast man egentligen inte är det. Mitt psyke får mig tro att ingen är nöjd med mig för att jag gör för lite, medan jag å andra sidan gör allt och lite till, och dessutom alltid är ett steg före. Det är många gånger någon frågar mig om något och jag säger ”nej det har jag redan gjort” och får en stjärna i hörnet för det. Ändå kan jag inte slappna av och förstå att jag är bra på det jag gör och att jag duger.

Oftast har jag ett bra självförtroende och en bra självkänsla, men för att vara helt ärlig så har den flackat på senaste tiden, bara senaste veckan. Allt från kroppskomplex, till jobb, till kompisar, till att jag lovat mamma vattna blommorna men glömmer bort. Allt ger mig dåligt samvete och så som jag är som människa så mår jag lite smådåligt men hamnar i ett enda breakdown där alla känslor kommer ikapp en och blir superjobbiga istället för att man tar itu med vardera problem när det kommer. Det är som ett glas som fylls med vatten. Idag rann det över.

Jag vill bara veta, är det någon som känner igen sig i det där med att alltid vilja gör alla andra till lags? Det där med att glömma bort sig själv på vägen? För vad vill egentligen JAG? Jo, jag vill träna, jag vill ha en dag ledig där jag bara kan ligga i sängen och andas ut, kanske göra god mat och dricka ett glas vin, jag vill lägga min tid på mina närmaste och jag vill bara vara mig och inte tänka på vad alla andra vill att jag ska göra hela tiden. Jag lägger verkligen alltför mycket tid på alla andra och alldeles för lite tid på mig själv.

Fan, är man inte för dålig på det?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *