JAG HAR TAGIT STUDENTEN!

Okej. Vänta några sekunder. Vad hände precis? Iförrgår tog jag studenten! Alltså va? Är det här ens möjligt?

Okej, jag ska inte låta så förvånad, för det är jag egentligen inte. Jag kan bli provocerad när folk säger att ”de klarade det” eftersom de flesta gör det. Inte för att låta bitter dock, men jag är nog det haha. Sen har det faktiskt inte riktigt slagit mig ordentligt än heller. Jag är ju fortfarande inställd på att jag ska komma in på kommunikationsprogrammet i Lund så att jag kan plugga vidare direkt. Självklart tar jag det inte för givet utan jag får bara hålla ut i en månad nu och se vad som händer sen. Jag har ju skrivit lite om vad jag ska göra sen, och blir det inte universitet så blir det lite resor till och från och bara jobba på deltid för att slösa tiden ett år ungefär haha. Jag vill ju börja direkt, det känns som att universitet är mitt kall.

Det verkar nämligen som jag har ett starkare band till universitet än många andra har, och jag vet varför. Enda sen jag var liten har jag varit supersocial och framåt, men jag har märkt att det är svårt att lära känna mig på riktigt eftersom jag har väldigt få vänner som står mig riktigt nära. Detta fick jag ett kvitto på när jag var på en väns mottagning och det var en tjej som berättade att jag under de här tre åren på Bromma gått under kodnamn AB. Det roliga är att jag inte ens kände någon av dessa utan var bekant med 2 av 3. Den tredje visste jag inte vem det var förrän en annan kompis sa det till mig. De hade tydligen sagt att jag försökte för mycket samt att jag var svår att lära känna. Det där med att jag försökte för mycket på Bromma gjorde först lite ont att höra, men det är ju så sant. Det är bara så tråkigt att det uppfattades på fel sätt. Fööör, att komma utifrån in till lilla Bromma där alla känner varandra och har en stark kärna, då behövs det att man trycker och knackar på den där kärn-dörren hysteriskt för att de ens ska lägga märke till att man är där. Hur kan man blamea någon för att den försöker och vill lära känna en? Typ så. Jag ville verkligen passa in och känna att jag hade någon att äta lunch med i skolan och jag ville gärna bli medbjuden till fester utanför skolan, men det är verkligen svårt att vara utifrån, det är det. Om jag valde om idag hade jag aldrig valt Bromma med facit i hand. Det har varit så frustrerande och psykiskt krävande att hela tiden försöka kämpa sig in i något som är minst sagt omöjligt.

Därför känns det som att jag behöver komma någonstans där det inte finns någon kärna. Ett universitet där alla kommer från alla möjliga håll och behöver varandra lika mycket i en stad de inte är bekanta med. Jag behöver verkligen det. Att bo i en studentkorridor med andra människor som pluggar, där man kan hjälpas åt och bara några steg från sin egen dörr krävs för att man ska ha någon att prata med. Det känns jag är något jag behöver, så kanske är det därför jag är så hetsig om att få komma in på ett universitet på direkten? Bort från Stockholm och ner till härliga Skåne där jag har femtio procent av mina rötter. Gud. Jag vill verkligen!!!

Så, alltså, det känns så himla bra att de här tre åren är över för mig. Bromma var inte jag och det var inte något jag skulle bli heller. Jag passade tyvärr inte in där, det var bara inte mitt forum. Kanske är Lund det, kanske är Lund inte det, men jag vill verkligen testa. För så jobbigt och ansträngande jag tyckt att det varit och gå Bromma är jag inte sugen på att göra igen. Jag vill träffa vänner för livet, festa, plugga och bli något. Lära känna många människor och få en klass jag trivs ordentligt med där jag kan vara mig själv för att det är tillräckligt och inte för att jag behöver försöka vara något annat. Jag längtar verkligen sönder efter att få vara mig själv helt och hållet utan att tänka på vad andra tycker och tänker. Jag längtar också sönder efter att få känna mig omtyckt. Bland människor som vet hur jag funkar, som accepterar mig för den jag är, för min diagnos, för hur jag ser ut och allt däremellan. Jag fick inte chansen att ge Bromma min personlighet, men ibland blir det ju inte helt rätt. Jag kommer hitta min plats någon annanstans, och jag hoppas att min klass och resten av alla på Bromma all lycka, ni som kände att ni passade in likaväl som ni som kände att ni inte gjorde det. Vi kommer lyckas allihopa, bara vi gör det vi verkligen vill göra själva. <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *