Brunch på Nytorget 6 och att inte kunna säga nej

Efter att vi somnade så sent igår så vaknade vi upp sent och självklart hungriga, så jag och Brollan åt frukost på Nytorget 6 vilket bestod av fattiga riddare och croissanter. Så himla gott!!!

Efter helgens bestyr blev det också en hel del prat. Jag har insett att jag har en jättedålig egenskap som säkert många av er (tjejer förmodligen) känner igen er i. Jag har SÅ svårt att säga nej och säga ifrån. När jag gör det får jag dåligt samvete och lägger skulden på mig själv, trots att jag vet med hundra procents säkerhet att jag inte har gjort något fel. Ändå hittar jag fel i det jag gör och säger i samband med att jag får ett förlåt att det ändå var mitt fel, att jag överreagerade eller liknande – trots att jag inte alls tycker det. Egentligen tycker jag att personen som gjort fel ska få veta det, men ändå underdriver jag när det väl kommer till kritan för att jag hatar att tjafsa och hatar att säga nej.

Det är verkligen min sämsta och bästa egenskap. Jag är hjälpsam och vill gärna finnas där för att tillfredsställa allas behov, men ibland blir det faktiskt inte för att jag har lust och vill, utan för att jag känner mig tvingad. Oftast handlar det om att jag känner mig ”under” personen som frågar så att om jag säger nej så kommer jag få höra hur tråkig jag är. Då orkar jag inte, det är väl inte så konstigt? Ibland orkar man inte den där sucken eller den där irriterade blicken. Trots att det inte angår en själv. En person ber om en tjänst som man inte för något i världen behöver göra.

Jag vet att många står i tjänst till mig på det sättet. Jag orkar inte ge det konkreta exemplet, men jag är verkligen schysst med väldigt mycket, förväntar mig det tillbaka men får det aldrig. Typ med att jag alltid kör bil. Till exempel så hämtar jag Brollan varje gång vi ska ses, trots att det tar henne 20 minuter att åka till mig. För att jag vill vara schysst. För att jag inte vill sätta henne i besvär. Hon har inte problem med att åka 20 minuter för att träffa mig? Ändå åker jag och hämtar och lämnar, oavsett om jag har lust eller inte, det bara sker för att jag är så som person. Nu har det verkligen inte det här varit ett problem mellan mig och Brollan, men det är ett bra exempel på hur jag försöker tillfredsställa och underlätta för alla andra hela tiden.

Är det någon av er som känner som jag?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *