Sommardag och hur jag tror andra ser på mig

Idag är jag ledig! Av denna anledning har jag passat på att ligga i solen mellan 11 och 14, nu sitter jag i halvskugga och tänkte passa på att skriva lite. Jag har till och med gjort hemgjort iste som ni ser på bilden. Vart väl lite halvdant, men mitt mål till sommaren är helt klart att lära mig göra det bästa isteet!

Hörni, det finns väl verkligen ingenting som är bättre än kravlösa, lediga dagar. Så klart kanske de inte hade varit lika roliga om de var så varje dag, men typ igår med lite picknick var perfekt, och idag, hemmasittandes även det lika perfekt. Bara umgås lite med hunden. Jag funderar på att ta en långpromenad sen. Men, nu, jag fick precis en fråga här på bloggen som jag tänkte jag skulle besvara!

Fråga: Hej Alicia! Jag undrar hur du tror att andra ser dig från deras perspektiv. Tror du att det är likt din egen syn på dig eller att den är helt annorlunda?
Den här frågan är verkligen jättesvår för mig att svara på, men om jag får gissa så tror nog en hel del att jag är en ”mycket snack men lite verkstad”-person. En sådan person som jag hatar helt enkelt haha. Jag tror mer eller mindre att bilden andra har av mig är betydligt mycket sämre än den jag har om mig själv eller den jag tror mina vänner har om mig. Jag tror de tycker jag är dryg och svår att nå även om jag pratar jättemycket. Lite hyper och pratar mycket, liksom kräver mycket plats. Nu pratar jag för de som jag tror känner mig lite halvdant, typ de i skolan eller många av er läsare som ser min blogg på ett negativt sätt. Jag vet ju att jag har vänner som dyrkar mig (tolka mig rätt) och läsare som ser upp till mig eftersom ni berättat det, men jag tror faktiskt att majoriteten är skeptiska just för att de inte känner mig.

Jag grundar mina aningar på hur jag blivit bemött genom åren. Ofta känns det som att jag inte får en riktig chans att visa vem jag är. Antagligen för att jag själv är osäker i den personens sällskap och för att jag inte anser att jag kan vara mig själv med denne. Personer som jag klickar med tror jag har den där bra synen av mig, att jag är en glad, positiv och lugn tjej som är väldigt kreativ och omtänksam. På något sätt känns det som att den där glada och faktiskt rätt lugna tjejen inte får plats i skolan till exempelvis. Jag har väl förmodligen pratat lite om att jag verkligen trivdes i min klass i slutet av 9an när jag hade bytt och så vidare, men att jag inte alls har hittat min plats på Bromma gymnasium. När jag pratar med klasskamrater och andra i skolan känns det som att det är väldigt få som tycker som jag, att det är svårt att vara sig själv och att det är ytlig stämning. Det går inte att knäcka ”Bromma-kärnan” som är så inrubbad. Där får därför inte den härliga och bra Alicia plats, utan där blir jag en person som måste hävda mig för att höras eftersom jag inte är en ”Bromma-människa”, vilket jag ändå är glad för. Jag är jag och jag är jättestolt över vem jag är, vart jag kommer ifrån och vart jag är på väg!

Som sagt så är det nog få som tycker som jag förutom just, några få, som jag pratat om gällande det. Det är bara så tråkigt att jag verkligen inte är mig själv. Jag tror bara det är omkring 3 klasskamrater som sett min härligaste sida och den jag verkligen vill visa upp och som jag brukar känna mig som mest uppskattad för. Jag undrar varför det blir så egentligen. Känner någon igen sig? Jag kan verkligen säga att jag hittat mig själv och den jag vill vara, men jag kan inte alls säga att jag vet hur man alltid är den personen, för jag förändras verkligen beroende på vem jag pratar med och då blir det ju ibland en person jag inte är särskilt bekväm i. Haha jag låter nästan som om jag är mentalt sjuk, men jag hoppas ni fattar ungefär hur jag menar med att man ändrar sitt beteende beroende på vem man träffar?

Det blev ett väldigt långt svar på det här haha, men hoppas du förstod hur jag menade!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *