Jag trodde att inatt skulle vara natten då jag dog

Ni vet ju att vi alla bär på en del ångest på ett eller annat sätt. Jag har genom åren haft svår panikångest som nu gått över i en relativt lindrig sort. Jag tycker fortfarande det är jobbigt att sova borta och lite sådant, men jag antar att det för alla finns något de tycker är obekvämt och obehagligt som för mig bara kanske blir lite extra jobbigt. Det här handlar däremot inte om panikångest, det är bara en inledning.

Detta är för att min panikångest genom åren gjort mig ganska anti-hypkondrisk. Från att jag var liten och trodde jag skulle bli magsjuk av allt så har det släppt nästan helt och hållet. Jag är van vid att ibland må lite illa eller ha ont i kroppen på olika sätt när jag ska göra saker jag inte är bekväm med. Jag har lärt mig att det är något jag kommer behöva leva med, som kommer bli lättare och svårare i perioder, men det är inte farligt. Ångest är inte farligt. Detta har dock på gott och ont gjort att jag sällan känner efter hur jag verkligen känner. Jag tänker att alla symptom som min kropp ger mig har med ångest att göra, för jag är ju frisk i övrigt?

På senaste tiden, typ i en månad, har jag känt att det gör ont i vad jag tror är njurarna. Det är som att de sista revbenen skaver med det som är precis innanför, halvt under. Enligt bildgoogle’ing så ser jag att det är njurarna jag tänker på. Det känns helt enkelt som att det ligger fel mot revbenet och gör ont när jag sitter och ligger på olika sätt. Det är störande.

Trots detta har jag inte tänkt att det skulle vara något mer med det. Ångest som går över, eller bara någon form av växtvärk. Det kommer liksom försvinna. Trodde jag. Men det gör det inte. Det skaver varje dag, och på senaste mer än vanligt. Igår hade jag och I kollat på serier och det hela börjar med att mina päron ropar att det är middag. Jag känner direkt att jag inte är särskilt hungrig men vi går ju upp ändå eftersom jag tänker att man kanske blir hungrig när man väl hugger in och/eller ser maten. Innan jag går till bordet går jag på toa. När jag ska resa mig upp så gör det otroligt ont där det tidigare bara skavt. Jag har dessutom ont på båda sidorna och inte bara på ena som jag känt tidigare.

Jag kan inte stå upp rakt och det bara skaver. Av ren panik börjar jag gråta. Jag inser direkt att det här är inte normalt, det är inte ångest den här gången. Jag går ut till bordet och får kontakt med mamma. Jag säger något i stil med att jag tror jag håller på och få en panikattack eftersom jag är så rädd. Hon fattar direkt att det här inte är ”ångest” utan börjar fråga hur jag känner, på vilket sätt smärtan känns och ifall jag skulle vilja åka till akuten. Jag blir bara förvirrad. Vet inte riktigt vad jag ska göra, det känns som att det finns andra som behöver akutvård än jag, jag skulle bara bli förlöjligad och hemskickad.

Det dröjer en timme ungefär innan all värk släpper men under den här tiden har jag gått igenom alla mardrömsscenarion som finns, om hur jag inte kommer leva när jag vaknar idag, morgonen därpå. Det kändes så tydligt att något var fel, även när jag pratade med kvinnan i 1177-linjen som sa att jag borde söka mig till vårdcentralen. Visserligen sa hon inte att det var akut, men det kändes som att även hon ansåg att jag inte borde känna såhär. Man ska ju inte känna av sin kropp.

Jag ska söka relativt akutvård imorgon men genom vårdcentralen. Förklara mina problem som vägrar släppa och som börjar göra mig riktigt rädd. Innan det är försent om det skulle kunna bli allvarligt. Man vet ju aldrig. Jag blir rädd i alla fall..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *