En panikattack

Hela dagen har du spänt dig, det har känts som att det finns en liten uns generell ångest över dig som jagar dig med ett fast tag om din handled. Du vill inte stanna för då kommer ångesten hinna ikapp dig och omsluta dig. Du försöker ständigt ha något att göra, något att tänka på, för att lägga dig ner i sängen och tänka på bara ångesten i sig finns inte på kartan. Det är lättare sagt än gjort.

Slutligen sker något som öppnar upp hela din kropp för den här ångesten, motvilligt. Den där ångesten vill helst tränga sig in i dig vid den tidpunkt och på den plats som är mest olämplig. Att få ångest hemma är okej, men av just den anledningen får du det aldrig då.

Du står förmodligen och väntar på tunnelbanan någonstans trampar lite, går en vända på perrongen för att du inte ska stå still. Återigen, du rör dig, tänker andra tankar och spelar mobilspel för att inte ångesten ska fånga in dig i sin famn. Den där jagande känslan är stressande och du börjar andas fortare. Hjärtat bultar hårt i ditt bröst tillsammans med att det placeras en klump mittemellan dina bröst. Den gör det svårare för dig att svälja och det gör dig illamående.

Om 2 minuter kommer tunnelbanan. Du pratar med dig själv i hjärnan och säger att ”snart kommer den, det är bara två minuter, tunnelbanan håller alltid sina tider, det var tur att du åkte tunnelbana istället för buss”. Vid det här laget blir du även dålig i magen, du måste uppsöka toalett snarast och du blir av denna anledning bara mer och mer stressad för varje sekund som går. Du tror du håller på att få en hjärtattack vid det här laget för hjärtat dunkar snabbare än det någonsin gjort. Du tittar dig omkring och fångar upp att det är många människor runt omkring dig, det här gör det hela ännu jobbigare för du tror plötsligt att alla tittar på dig och ser att du håller på att bli galen. Tänk om de tror att du är psyko, eller terrorist, eller något annat konstigt som inte hör till saken.

Fokusera Alicia. Du har känt såhär förut. Panikattacken har en lång uppbyggnad men attacken du har just nu har aldrig hållit i mer än 5 minuter. Du hade otur den här gången att du fick attacken på vägen till skolan, men snart är det över. Dock känns det inte så precis nu, för nu blir synfältet mindre och mindre och det svarta tar över. All din kraft bara tar slut och du faller ihop. Allt blir svart.

Du vaknar upp av att människor hjälper dig och du känner dig dum som precis svimmat på en allmän plats. Du är en belastning för de människor som skulle åka med den tunnelbanan de nu missade och det är människor som stirrar på dig inifrån tunnelbanefönstren. Du blir hjälpt till en bänk och de frågar dig om de ska ringa ambulans eller om de kan göra något annat för dig. Du förklarar nu överentusiastiskt att ”nej då, det är ingen fara, det var bara en panikattack, tack så jättemycket för hjälpen”. Ljuger att du bor i närheten och ska gå hem nu. Människorna släpper greppet om dig och försvinner efter att du försäkrat dig om att du är okej ett flertal gånger.

Nu sitter du på bänken och andas ut efter panikattacken. Du struntar i att åka någonstans och går istället upp från tunnelbaneperrongen upp i den friska luften och tar en promenad. Du tittar dig omkring när du går från huvudgatorna till de mindre och ser att folket blir färre. Nu släpper allt. Tårarna sprutar ut och forsar ner för dina kinder. Du bryr dig inte ens om att sminket rinner och dina kinder får svarta ränder. Det enda du kan fokusera på nu är att du har misslyckats ännu en gång. Du kunde inte fullfölja det du skulle göra för att du fick en panikattack. Du är trött av all ansträngning och blir lugn på ett sätt. Tillsammans med gråten är du arg på dig själv, trött på dig själv och känner att du bara inte orkar längre. Är livet värt att leva när man ska känna såhär inför så enkla saker som att gå till skolan, gå på ett möte eller åka till jobbet?

Sätter dig på en bänk och sluter ansiktet i händerna. Hulkar obrytt för nu orkar du inte längre bry dig ifall någon skulle se, du måste bara få ut känslorna som spridits inuti dig, för nu känner du dig värdelös, sämst och ledsen för att personen du skulle träffa har fått vända hem igen efter att ha sminkat sig, satt på sig kläder och ansträngt sig. Du har sagt att du blivit sjuk för du vet att personen ändå inte kommer förstå vad en panikattack innebär. Det är som att det är din hemlighet, för även om du förklarar så kommer folk ändå ifrågasätta ifall du är lat, inte ifall du har ångest.

Du är jag. Jag har ångest, men ångesten är inte jag. Vi är ett du och jag som tyvärr lever tillsammans i min hjärna och utlöser panikattacker tillsammans. Utan dig hade livet varit så mycket enklare och jag undrar ofta varför just jag blev straffad. Gett upp, rest mig igen och gett upp igen. Man känner sig så ensam när ångesten kommer för det är så få som ens upplevt lite av den ångest jag kan känna nästan varje dag i perioder. De säger att de har skolångest, det är inte vad panikångest är, det är det jag beskrivit för er.

Skrev detta i hopp om att ni förstår lite bättre. Det tar en hel del energi att skriva något sådant här så jag hoppas verkligen att ni gör det, för det här är så det kan se ut när jag får en panikattack

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *