När kompisarna i ens närhet är på väg mot ätstörningar

Hej Alicia, har läst lite utav din blogg och tycker den verkar jätte bra! Jag har en fråga till dig angående mina kompisar. Nån/några äter inte som de ska och har problem med det. En utav mina kompisar har tränat alldeles för mycket. Men det ser bättre ut nu för några av dom. Hur tycker du man själv man ska hantera detta utan att själv bli påverkad? Och hur är det bästa sättet att vara med sina kompisar när det är som det är? Kram<3

Åh vilken svår fråga.. Jag är kanske inte den absolut kunnigaste inom det området men jag vet själv hur det är att gå ner i vikt under en kort tid, dock var det inte alls min mening då. Jag rasade i vikt när jag blev singel för att jag ville hinna med hela livet för det kändes som jag missat det om ni förstår? Jag var uppe sent på nätterna, sov dåligt, åt dåligt och hade egentligen jätte kul men var supertrött hela tiden. Det var många gånger jag åkte iväg för att träffa kompisar och kände så fort jag hoppat in i bilen att jag egentligen var svimfärdig.

Det var inte förrän de sa till mig på jobbet att ”Gud vad smal du blivit, du måste verkligen börja tänka på dig själv” som jag la märke till vad som hänt. Stod och tittade mig själv i spegeln och såg att jag var mycket smalare än vanligt -för att vara jag som faktiskt i sig är väldigt smal. Dock var det verkligen inte meningen att gå ner i vikt och så fort jag la märke till det tog jag tag i mig själv, men faktum är att jag kollapsade då. Efter en Hammarby-match jag var på så rasade jag ihop fullständigt och trodde jag höll på att dö, men om ni vill höra mer om det så kan jag berätta mer om det i en storytime? Jag brukar inte vilja säga att jag gick in i väggen, men det är nog det rätta begreppet för vad som hände där. Jag hade så roligt att jag inte hann varken äta eller sova.

Det jobbigaste jag själv minns är dock strax innan jag reflekterade över mig själv när kompisar började vara på mig i skolan under luncherna. ”Du måste äta”, ”Alicia varför äter du inte”, ”Ta mer mat” och så vidare. De kommentarerna gjorde mig nästan bara irriterad, och en gång när en av de i gänget skrev ett sms till mig och frågade hur jag egentligen mådde blev jag jätte paff. Hon var den första som nämnde ordet ätstörning om mig. Jag? Ätstörning? Jag blev så äcklad av det hon skrev och förvirrad, jag har ingen ätstörning? Tittade på mig själv och sa att, nej, jag ser inte ut som de på TV, jag är inte SÅ smal. Jag vet att personen i fråga menade väl, men att jag hade ätstörningar var att ta i. Jag hade inte gått ner mer än 7 kilon, och visst, beroende på vad man jämför med så är det nog mycket, men jag visste själv vart jag stod och att någon frågade ifall jag behövde hjälp gjorde mig nästan arg, motvilligt.

Allt detta pågick inte mer än under någon månad, och jag visste själv att jag mådde bra och åt som ett djur, men jag var väl lite instabil för att jag hade FOMO. Fear of missing out. Jag ville ha kul hela tiden, men jag förstod ju ändå rätt snabbt att jag skulle behöva slappna av lite och backa, livet springer inte förbi för att man stannar och andas då och då. Dock fick hon kanske mig att titta lite på mig själv. Även om jag visste att jag absolut inte hade någon ätstörning för mitt problem var ju inte att jag kände mig ful eller tjock, så reflekterade jag nog över hur jag mådde och att jag var tvungen att slappna av en stund. Det är lite det som är problemet med mig. Antingen är det noll eller så är det hundra, det finns ingenting däremellan och det är något jag jobbar med varje dag att lära mig.

När det gäller andra kan jag inte riktigt svara på vad de vill att du gör och säger, men kanske får du göra som mina kollegor och bekant, att du ifrågasätter och säger att du är orolig. Även om de kanske där och då säger att det inte är något problem så kan jag nästan lova att dina kompisar som jag antar är tjejer kommer tänka på vad det var du egentligen sa. Det kommer gå in och de kommer ifrågasätta hur de egentligen mår, men att pressa dem kan bara leda dem i fel riktning, så pika räcker bra, sen får de göra vad de vill med informationen tycker jag. Du kan trots allt inte vara dina kompisars guardian angel även om man kanske hoppades på och önskade det.

Vad gäller att du ska bli påverkad har jag svårt att se. Känner du så själv? Du ser ju på dem hur de beter sig och du är orolig för dem, tänk då på dig själv och hur viktigt det är. Du vill att de ska må bra så då måste ju du vara ett gott föredöme för dem! Dra med dem ner till lunchen i matsalen så att de inte hoppar över och är det så att de inte följer med ner och äter så får du umgås med andra på lunchrasterna så att du får i dig mat åtminstone! Försök att äta och träna lagom mycket, är du trött så låt bli, är du hungrig så ät och så vidare. Lyssna på vad din kropp vill, inte på vad kompisarna och ideal säger. Alla är vi bra som vi är och ska fortsätta vara det!

Som du säger så ser det också bättre ut för dem nu än innan och det är ju bara positivt! Fortsätt peppa dem eller göra som du gjort tidigare så ska du se att de förmodligen förstår själv vilket mönster de fallit in i. Ibland kan man bara behöva en putt i rätt riktning som jag skrev tidigare…

Lycka till! Kramis

3 reaktioner på “När kompisarna i ens närhet är på väg mot ätstörningar”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *