Panikångest: hur man kommer över den

Anna frågar: Hej Alicia!! Jag har en vän som själv lider av panikångest och nu har jag ju läst att även du lider av det. Först och främst vill jag lyfta dig för att du vågar skriva om det offentligt! Min fråga är om du skulle kunna skriva ett inlägg om just detta. Lite mer utförligt hur det har/ fortfarande påverkar din vardag… När och varför du började få det och hur det har lärt dig att hantera det? Har du gått kbt-behandling eller har du arbetat med det på egen hand? samt hur du tycker att man som anhörig ska agera…. Hoppas du svarar!! Tack

Tack så mycket! Just anledningen till varför jag pratar om det är för att folk ska förstå varför man känner som man gör och just för att de som känner samma inte ska känna sig ensamma, men för att dessa ska kunna dela inläggen med sina anhöriga och säga ”såhär känner jag” när det ofta är svårt att förklara panikångest i ord.

Jag har ju som sagt skrivit väldigt många inlägg om just min ångest och liknande, och den har varierat i vågor sen jag gick i åttonde klass tror jag om jag inte missminner mig, innan det visste jag i alla fall inte vad panikångest var och kopplade inte mig själv till det. När jag då dock fick höra att det var panikångestattacker jag upplevt så blev det bara värre. Jag försökte gå till skolan som låg max en kilometer från mitt hus men kom bara dit och vände för att det blev för jobbigt. Jag hade fantastiska lärare som förstod mig vilket var skönt eftersom det inte gav mig skuldkänslor att jag ”övergav dem”.

Ångesten i sig är däremot väldigt jobbig. Jag tycker egentligen inte dock att själva panikångestattacken är värst, för om jag är ute och ska klara av något (exempelvis ta en drink, festa, bowla, skriva ett prov, åka bil länge osv) och kanske har ångest inför det så brukar jag för det mesta numera ta mig igenom det, men när jag får för mycket ångest och inte klarar det så att jag kanske i värsta fall måste åka hem och avboka – då kommer skuldkänslorna. Jag gråter över hur jag inte klarade det, hur dålig jag är. Ångesten över att jag tog ett steg tillbaka och att det kommer bli ännu jobbigare att ta mig ut nästa gång gnager i en.

Idag är det nästan aldrig jobbigt att gå till skolan längre, men beroende på vad jag ska göra så kommer ångesten och går verkligen. Jag klarar mig dock. Om jag har bil så vet jag att jag kan vända när som helst så det är ofta jag undviker att dricka och då är det oftast för att jag har panikångest (eller är lat). Sen vet jag ju att det värsta släpper typ alltid efter 30 minuter och då kan jag slappna av igen, men det är förberedelserna som är absolut värst.

Jag har också svårt för förändringar. Jag har ett kontrollbehov som ger mig jätte mycket ångest om man bestämt att man ska äta pizza på Brillo och sen ändrar sig och säger att man ska till East för finare middag för att väntetiden är för lång… Då får jag PANIK. Det går inte ihop. Dock, som jag säger, ibland är det inte jobbigt för fem öre, allt beror verkligen på mitt state of mind. Det kan gå i månadsperioder där allt går fläckfritt och sen kommer det en månad där jag inte klarar någonting utan bil. Det är därför det är så fruktansvärt viktigt för mig att jag får en lägenhet på Söder (vi håller tummarna!!!) så att jag kan cykla eller åka moppe så enkelt överallt – det underlättar.

Panikångesten känns olika varje gång. Jag kan bli illamående och dålig i magen som största symptom, men det kan också hända att det är en panikkänsla i kroppen, alltså den där rädslan, tillsammans med yrsel, synfel, att jag inte hör något för att jag är i en bubbla osv… Om man såg mig utifrån skulle man nog tro att jag precis tagit någon kemisk drog, för mina ögon kan spärras upp av rädsla för att jag försöker leta efter ”skydd” genom det att det blir svårt att se. Jag blir ryckig i mina rörelser och kan i princip börja gå runt i ringar för att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Rädslan tar över.

Idag hanterar jag det med att berätta för nära om jag är orolig i kroppeen. I har varit den som verkligen tar det med en klackspark vilket jag uppskattar. På alla hjärtans dag inne på Nobis fick jag en panikattack och då sa jag det och att jag behövde hitta en avskild toalett så att jag kunde gå iväg och andas lite. ”Ta din tid” sa han och brydde sig inte så mycket mer, medan jag gick iväg i 10 minuter och sedan kom tillbaka (ångestfri) och sa ”Förlåt så mycket att jag försvinner iväg sådär på alla hjärtans dag”. Skillnaden där från vissa som gör att jag förminskar ångesten ännu mer är när han säger ”Det gör inget, jag är stolt över att du kan hantera det så bra som du gör”. Han såg det hela positivt, det kunde ju varit ännu värre, typ att vi hade behövt gå hem och hoppa över bion till exempel. Han tyckte jag skötte det snyggt och att jag ska vara stolt över mig själv som klarar det. Det här höjer mig och förminskar min ångest något enormt.

Det som gör att ångesten försvinner är alltså förståelse och empati. Även om man inte kan klappa på ryggen eller hålla om någon som har en panikattack så kan man säga ”Ska vi gå hem?” och faktiskt göra det om personen vill det, för nästa gång ni är ute kommer personen förstå att ni går om hon/han vill, dvs, personen behöver inte gå. Jag har till exempel rädslan över att, när jag får panikattacker, då måste vi gå NUUUU. Att veta att man bara tar kappan och springer då är otroligt skön, inga komplikationer med att man ska sätta på sig skor osvosvosv.

Så säg bara att du är redo att göra det din vän känner för och att hon/han får gå precis när hon/han vill och att det inte kommer göra dig besviken eller arg. Och även om det gör dig det, visa det inte. Det kommer bara ge personen så himla mycket skuldkänslor så att personen aldrig kommer våga ge sig ut igen. Det handlar om att ha tålamod med personer som har panikångest. Visa att man finns där, för då kommer panikångesten att sakta men säkert glömmas bort för man är trygg med personen. Personen är okej med ens besvär.

Jag själv har gått till måååånga psykologer och sådant av olika slag men inget har nog hjälpt mig. Lite från vardera kanske jag har tagit med mig, till exempel att skatta min ångest 0-10, oftast hamnar den inte på mer än 2-3 men innan jag skattade den kändes den mycket jobbigare. Att säga bara 2-3 minskar ångesten för man inser att ”så jobbigt är det ju ändå inte, det här kan jag leva med”. Jag jobbar dock bara själv nu på mina problem och känner att det är bästa sättet. VILJAN. Att aldrig ge upp. Man måste försöka ta sig iväg och utsätta sig hela tiden. Gör man inte det så kommer man aldrig över sin ångest. Så du som vän, även om du måste ha empati och visa att du finns där, försök även att få personen och förstå (utan att sätta press!!!) att om personen går så kommer den inte komma över sitt problem.

Hoppas det här var till något bra svar.. Puss

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *