STORYTIME: När jag fick min diagnos

Nu startar jag en ny kategori som kommer gå under namnet Storytimes där jag berättar om speciella händelser jag varit med om. Hoppas att ni tycker att det är lika kul att läsa som jag tycker det är att skriva! Om ni har idéer på vad ni skulle veta så skriv gärna en kommentar så försöker jag få ihop det.. PUSS

Fan vad nervös jag är, nästan mer än förra gången för då var mamma med. Jag är bara på väg till min nya psykolog/doktor/something, och det ligger ju här på Söder. Prima. Prima som min bror också utretts på. Mamma säger ju att de är bra och att de är snälla så jag behöver ju egentligen inte vara så himla nervös. Tittar mig omkring på Götgatan, lite längre fram ligger det. Jag plockar fram telefonen med mejlet där portkoden står, memorerar den i huvudet för att försöka tänka på något annat. Slår in den och går upp för alla de där trapporna. Undrar en stund ifall jag ska knacka på eller om man bara går in, men gör det senare.

Ska hon inte komma och hämta mig snart? Jag sitter där i alla fall fem minuter över tiden innan jag börjar undra om jag kommit fel dag, men i mejlet står det rätt datum så nu börjar mitt ben att darra och jag slår med det mot bordet jag har framför mig där jag sitter i väntrummet. Öppnar tidningen som ligger på bordet men stänger igen den lika snabbt. Jag kommer aldrig kunna fokusera nu.

”Alicia Blomqvist”
”Ja det är jag”.

Jag går fram och hälsar på min nya… läkare? Något är hon men jag fattar inte riktigt. Jag har tidigare varit där med mamma och diskuterat lite om hur jag var som barn, pratat om varför jag behöver en utredning och allt vad det är som krävs för att det ska ske. Idag vet jag inte vad jag ska göra men jag placeras mitt emot henne och på bordet ligger lite olika ting. Hon tar med sig ett block i förbifarten av sitt skrivbord och sätter sig sen framför mig. Samtidigt observerar jag kritor av olika typer och en whiteboard där något barn har skrivit en anteckning och ritat en streckgubbe. Jag tar motvilligt av mig min jacka då jag känner att jag svettas. Trycker armarna mot min kropp ännu mer även om det bara gör saken ännu värre.

Hon plockar fram kuber med olika mönster på. De är indelade i en röd sida och en vit på varje kant. Jag tittar först på dem och sen på henne. Hon lägger fram en bok med olika mönster som jag ska efterlikna. Skojar hon eller? Ska jag sitta här och leka med klossar medan hon tar tid på mig och granskar mig hur jag gör det? Lättretlig men försöker hålla minen för hon har gett mig ett varmt intryck av att hon tror på mig. Det börjar. Jag lägger mönstren felfritt fram till det allra sista mönstret där jag sitter i flera minuter och kan inte komma på det. Till slut får hon hjälpa mig att lägga dem rätt. Mot min vilja känner jag mig dumförklarad.

Jag får också berätta vad jag tänker när jag hör olika ord, men jag har rätt svårt att fokusera. Jag tittar hellre ut genom fönstret efter de första orden då jag ser snön falla och känner mig lite kall i de stora sekelskifteslokalerna som ser helt annorlunda ut mot andra mottagningar som är kommunala, kalla och stinker doktorer. Det finns ju en sådan lukt. Så är det inte här. På ett sätt vill jag att utredningen ska ta längre tid för att det är skönt att vara här, men samtidigt är jag rastlös och vill hem. Känslig på ett sätt.

”Vad känner du när jag säger bibliotek?”
”Kallt. Tyst. Tråkigt. Jobbigt. Ångest.”
”Skolan”
”Varierande. Ibland skönt, ibland roligt men ibland jättejobbig att ta mig till”
”Gröna Lund”
”Jätteroligt när jag var liten men ångest idag om jag inte har bilen dit och är med människor jag är bekväm med”

Sådär fortsatte det. Massor, massor av ord. Jag fick para ihop bilder med varandra och förklara hur de hörde ihop. Det kändes som att jag blev 5 år igen för jag kände mig lite dumförklarad när bilderna var svåra och jag inte såg något samband alls. Förstod inte varför det var viktigt för min utredning att jag skulle leka med klossar, och dessutom på tid.

 

Mötena därefter och innan är ganska suddiga, tills senaste gången jag var där och fick min diagnos.

”Du har ADHD”

Tystnad från min sida i någon sekund. Det känns som att den där sekunden är den längsta jag varit med om för tänk dig att du i en enda sekund får förklarat för dig varför inget i ditt liv fungerat som du skulle förrän nu. Det är nu alla dina pusselbitar läggs på plats och du kan förstå. Slippa undra varför du inte har så nära kompisar som alla andra, varför du känner dig annorlunda, varför du har svårt att lyssna när andra pratar för att tunnelbanedörrarnas stängning tar upp mer fokus än dina kompisar.

Ordet för situationen är lycka men jag håller det inne en stund. Mamma och pappa är med mig vad jag minns och jag kunde se på mamma att hon också äntligen fick känna lättnad. Även om ADHD för vissa kanske blir en förnekelse som är jobbig att ta i så var det jobbigare innan ADHD’n blev fastställd. Att nu veta hur vi ska jobba, att det finns hjälpmedel och att vi vet vart vi kan vända oss nu är skönt. Speciellt för mamma som bara för något år sedan fått höra att ”jag inte vill leva såhär om jag inte klarar av att gå ut snart”. Jag visste själv att jag aldrig skulle ta mitt liv, men tanken slog mig att jag inte hade ett liv som var värt att leva med panikångest varje dag som tog över hela min existens.

Jag har fortfarande ångest till viss del och bara för att jag fått en diagnos är jag inte felfri, men jag kan jobba med det nu för jag vet vad det är jag jobbar med. Jag kommer aldrig att bli fläckfri och att sova borta och äta middag borta kommer alltid vara jobbigt för mig, men nu kan jag åtminstone jobba med det på ett annat sätt. ADHD’n är med andra ord både det bästa och det sämsta som hänt mig på ett sätt.

Det roligaste med hela den här historien är dock när jag kommer tillbaka till skolan. På tunnelbanan på vägen dit har jag gråtit lyckotårar, men när jag kommer in genom skolans dörrar är jag lugn igen.

”Hur gick det?” frågade kamraterna som visste att det var idag jag skulle få svaret.
”Jag har ADHD, som väntat”

Inga riktiga frågor på det, men längre bort i korridoren hör jag hur några klasskamrater hört vad jag sa och varpå de säger:

Pojke 1: ”Jag tror också jag har ADHD, jag kan inte sluta rycka med min fot”
Pojke 2: ”Jag också! Jag stampar med den hela tiden på lektionerna”

Jag kunde inte ens bry mig om att bli arg. Om ni visste hur ADHD var så hade ni aldrig sagt det där, för det var nog det dummaste jag hört någon säga i hela mitt liv. Dels för att de inte förstår att ADHD är mer än så, men också för att de inte vet vad jag gått igenom och hur mycket min diagnos plågade mig innan jag visste att den fanns i min kropp. Idioter. Ovetande idioter som jag inte ens kan bli irriterad på i min lycka att nu veta varför jag är som jag är.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *