Vissa lärare bör inte vara lärare

Okej, det jag har tänkt ta upp är väl i det stora hela inte särskilt stort, men för någon som mig blir det det. Jag påbörjade en kurs häromdagen som handlar mycket om bland annat den psykiska hälsan. Läraren säger plötsligt

”Hur många härinne har gått i psykoterapi?”

Utan att tänka efter räcker jag upp handen innan jag plötsligt fattar att – vänta – vad är det jag precis ställt upp på? I samband med min ånger märker jag att jag är den enda som räcker upp handen och strax därefter säger läraren något i stil med

”Jag skojade bara, förväntade mig inga svar”

Okej. Du är lärare i ett ämne som utövar den här typen av diskussion. Om du ska ställa en sådan fråga får du vara beredd på svaren som kommer, eventuellt en diskussion. Det som hände nu var att jag skämdes istället för att kanske ta bort tabun över ämnet och göra det till en diskussion i helklass där kanske fler kunde berätta hur de känner och om de gått i terapi, vilket de flesta idag gjort eller gör på ett eller annat sätt.

Jag har haft panikångest sen jag gick i 8e klass då det verkligen blev illa och led av det. Jag kunde inte gå till skolan och grät mig själv till sömns nästan varje kväll. Idag kan jag leva med det och mår inte alls lika dåligt. Självklart kommer det perioder då det är mer eller mindre bra, men jag kan i alla fall klara mig, speciellt med mitt körkort som kan ta mig hem fortare än om jag var tvungen att åka kommunalt.

Kanske var det ingen annan som tänkte på det, vad vet jag, men vad är man för lärare om man frågar sina elever en sådan sak? Det gjorde verkligen att jag skämdes för att jag gått i terapi och kognitiv beteendeterapi (utmaningsterapi där man utmanar sig tills man mår bättre och klarar av något), istället för att få prata om det och berätta ur mitt egna perspektiv om hur det är och vad det är eftersom alla inte vet. Speciellt för de som kanske funderar på att söka hjälp inom terapi men som kanske inte vågar för att man blir det ”ultimata psykfallet”.

Därefter började hon prata om att vi skulle ha gruppsamtal och diskutera frågor som ”vilka vi umgås med/vilka grupper vi tillhör”. Jag vet ju att jag inte är ensam, men plötsligt blev det svårt att förklara och så fort frågan dök upp blev jag ledsen, just efter vad som precis hänt. Jag har ingen lust att öppet sitta och diskutera ”hur många vänner jag har” och hur många vänner de jag diskuterar det med har. Det är så jävla fel, det är en kurs om psykologitekniker, teorier och annat som är bra att kunna, inte dessa frågor. Jag tycker inte att det är relevant eftersom det kan bli emotionellt och jobbigt för de som känner sig utanför eller liknande.

Även om jag själv inte gått i terapi på mer än två år så är det fortfarande starkt i minnet och något som hjälpt mig jättemycket. Hade jag haft tid hade jag gärna fortsatt gå i det bara för att det är skönt att få prata av sig med någon som bara är där för att lyssna och försöka lösa mina problem. Jag vill bara rabbla allt jag känner och vad som hänt senaste veckan med någon som är där för att lyssna och inte prata om sig själv, det har jag kompisarna till. Jag vill bara prata tills jag inte har något mer att säga. Få de där typiska psykolog-frågorna som ”vad händer i din hjärna när du känner så, vad gör du då?” för att utvecklas vidare. Terapi är så himla bra tycker jag och jag rekommenderar det till alla oavsett om du mår bra eller inte, du lär dig mycket om dig själv och problem som du kanske inte ens lagt märke till att du har kan du lösa.

Psykologi är inte enkelt kanske, men om man ska vara lärare i det ämnet är kanske inte det ultimata att under första lektionen fråga sina elever om ”hur många som gått i psykoterapi”.

Fy fan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *