Visar arkiv från december 2016

Grand Hotel imorgon!

Alltså ååååååh vad skönt det är att få ta lov idag. Har verkligen ett fullspäckat lov framför mig men kunde inte känna mig nöjdare med det trots allt. Idag är själva julavslutningen, som faktiskt också kommer bli rätt intressant.. får se om jag kommer ihåg att skriva om det. Imorgon checkar jag och I in på Grand Hotel Saltsjöbaden för att ta det lugnt ett dygn, spa’a och äta gott samt dricka gott. Sen är det ju jul dagen efter och bara några dagar senare åker jag med ett större gäng upp till Sälen för att spendera veckan över nyår på bräda. Det blir helt enkelt att planera, packa och handla mycket men det är ändå något jag njuter av.

I kväll däremot blir det allt annat än planering. Jag ska äta middag med barnen jag vaktar för sista gången så på schemat står pannkakor och en himla massa slafs haha. Sent igår blev jag också bjuden på vin och chark efter det så jag ska till Johanna efter middagen innan vi drar ut och för min del att jag möter upp alla som ska till Sälen för en liten pre-Sälen kväll! Det kommer nog bli en bra kväll med många som ska ut helt enkelt! Äntligen lov.

Hopp om mänskligheten

Jag tänker väldigt ofta att stockholmare är vidriga, egoistiska svin, men imorse när jag promenerade genom Gamla Stan med vovven kring 9-10 snåret så fick jag ändå upp hoppet om mänskligheten igen. Visserligen omringades jag bara av turister av olika språk, helt obrydda om dess ljud och åmanden över hur söt min hund är. Klart man blir stolt, men hur jobbigt jag än tycker det är att promenera i stan med hunden så var det faktiskt mysigt i morse, speciellt när han hade fått kissa av sig och slutligen kunde gå bredvid mig lugnt och sansat.

Jag gick upp till julmarknaden som precis höll på att öppna upp i sin takt varpå en man kommer fram och säger ”Men! Vänta! Har din lilla vän fått frukost idag?” varpå jag kommer på mig själv med att – nej, det har han inte hunnit få, jag gick ju bara ut och gick direkt när jag vaknade. Därefter får min lilla hund massor av hundgodis och mannen berättar att han har några hundar som kommer förbi på morgnarna som han brukar mata medan han småpratar med ägarna. Så otroligt mysigt. Där och då kände jag verkligen att det ändå finns människor som är så himla mysiga.

Inte för att sitta och skriva att jag är bättre än någon annan, men jag är väldigt social och öppen. Fördomsfull, absolut, vem är inte det, men jag ger verkligen alla en chans. Vill du prata med mig och jag aldrig sett dig förr så tänker jag fortfarande lika trevlig som om jag känt dig i hundra år. På gott och ont så klart. Det händer alltför ofta att jag tar risker och säger lite för mycket om mig själv som kan komma att vändas mot mig istället, men genom att prata på bjuder jag in till konversation. Vill man prata tillbaka så gör man det, vill man inte det så låter man bli. Det tråkiga är just bara att det är alltför många som tycker det är konstigt att prata med främlingar, till skillnad från mig som gääärna står några minuter och surrar med baristan medan jag försöker välja vilken juice eller kaffe jag ska ha. Kommer fram till något tillsammans genom att komma ihåg och berätta om ”när jag tog en sådan där sist hände det här…”. Och så vidare det vill säga.

Jag bara njuter av det där oprovocerade, enkla, spontana snacket som ibland sker när man stöter på rätt personer, som imorse. Att hålla upp dörren för någon och få ett genuint tack tillbaka och inte bara ett litet blygt leende. Att mannen ville ge min hund godis. Kalla mig blödig, men jag blev verkligen överlycklig. Tänk att det finns så snälla människor som gör så enkla saker som sen kan uppfattas som ett så fin gest.

Alltså, tänk om alla bara kunde sluta tro att om någon försöker prata med dig att de ska våldta dig. Som exempel i fredags när jag och en tjejkompis åt chark och tog ett glas, då kom det fram en man till mig (säkert 40 år) och gav mig en ros för att han tyckte jag var söt. Inte mer än så. Jag tackade och blev glad, sen kom han förbi innan han gick och sa ytterligare en gång att jag var väldigt vacker och att han önskar mig all lycka i livet. Jag var aldrig under den stunden orolig, jag blev faktiskt endast glad, för det är ju faktiskt något fint han gjorde. Jag misstänkte aldrig att han skulle försöka dra hem mig på något sätt (visst, man måste ju ibland känna av och kanske inte anta att ALLA vill en väl, men ni förstår nog vad jag försöker komma fram till), utan blev bara tacksam att han först och främst vågade, men att han faktiskt gjorde min kväll lite bättre.