Du är du, jag är jag

God morgon!

Idag gick jag upp vid 5:30. Egentligen börjar inte skolan för 9:30, så det hade räckt med att gå upp vid 7:30, men jag kände verkligen att jag idag ville starta upp dagen på ett bättre sätt än att bara gå direkt till skolan. Av den anledningen tryckte jag ihop allting, ner i en gammal axelremsväska som jag inte använt på evigheter, och tog fram kläder att ha idag så jag skulle vara redo att dra på bara en kvart nu på morgonen.

Sagt och gjort, jag gick upp där vid 5:30, tryckte i mig Concertan, åt två mackor och satte på mig samtidigt, för att den där kvarten senare sitta på bussen mot Eriksdalsbadet. På med myslistan på telefonen för att komma upp i rätt varv för simning. Vet inte riktigt hur jag kom på tanken att jag skulle simma, men det där med impuslivitet är ju inte precis något som är nytt med mig. Jag kände bara att nä jag vill fanemej simma! Det är så fruktansvärt skönt också, för när du springer eller liknande så har du hela tiden musik på, här är det verkligen att möta tankarna som gäller, och som jag behöver dessutom. Jag behöver verkligen få vara själv och stressa ner allt med skolan, plugga lite och återupprepa lite saker i huvudet så att jag är redo för bokrecensionsprov på onsdag, samt bara möta vad det är som händer i mitt liv. Låta mig få lite ångest över hur mycket fest och lite skolfokus det blivit på senaste. Ibland undrar jag ju verkligen hur jag får ihop det, för det får jag verkligen alltid. Hur fanken går det till? Är detta min superskill?

Helt ärligt, det kanske är det? För egentligen är jag nog lite medioker på det mesta. Diskuterade det med en vän som ansåg sig vara det med och insåg att jag nog är lite så jag med. Inte bäst men inte heller sämst på något. Fattar och klarar det mesta liksom, men är sällan den absolut bästa inom något ämne, även om jag tycker mig tro det hela tiden, haha. Jag har ju en tendens att tycka alla runt omkring mig är dumma i huvudet. Jag märker det när jag skriver långa, beskrivande ord i sms och förklarar hur någon ska gå istället för att ge dem en adress, eftersom jag tror att de är dumma i huvudet och inte fattar att Google Maps är en applikation, helt gratis att ladda ner och enkel att följa. Vilken hemsk egenskap det är ändå, haha?!

Jag uppskattar i alla fall av den här anledningen när folk är som jag. Allmänbildade, snabbtänkta och mycket hellre streetsmarta än skolsmarta. För att använda ett rent ord så tycker jag verkligen att det är så fruktansvärt osexigt när folk är skolsmarta, för det värsta är att de är sällan streetsmarta om de bara vet hur man pluggar, snarare är de mer åt besserwisser-hållet då, vilket jag avskyr ännu mer. Att du har ett lokalsinne, har relativ koll på det mesta men ännu bättre koll på hur man anpassar sig efter situationer och olika människor är hundra gånger mer uppskattat än att du vet hur fotosyntesen fungerar eller vem Karl den 12e var. I och för sig, lite attraktivt är det med folk som har relativ koll, apropå allmänbildningen liksom, men du kan inte skaka på huvudet och fråga vem jag menar om jag säger Cornelis Vreeswijk, Greta Garbo eller Carl Von Linné. Det bara vet man? Du är allmänbildad, du vet vissa saker som man bara måste veta för du har hört det någon gång. Du vet att miljön är åt helvete utan att ha koll på hela jävla atmosfären. Visst får man nischa sig, och att vara intelligent är häftigt, men att vara besserwisser, det är dit jag försöker komma, är hemskt.

Om du på något sätt är både skolsmart och streetsmart, med social kompetens och inte är besserwisser (typ en omöjlig blandning som jag själv tycker att jag skulle kunna vara om jag var något snäpp mer skolsmart. Säg vad du vill, du behöver absolut inte hålla med, bilden ac hur man ser på sig själv versus hur andra ser på en är ju alltid lika roligt skev), då är du ett jävla unikum ska jag berätta för dig. Då älskar jag dig. Då är du fantastisk. Det är verkligen en underbar egenskap när jag inte behöver berätta för dig hur du ska bete dig i mitt squad utan bara på något sätt anpassar dig och bara funkar. Det är så imponerande.

Nästan ännu mer imponerande är det hur jag tycker att jag själv är den där som jag försöker förklara att jag vill andra ska vara. Som jag skrev i stycket ovan så är det nog en väldigt stor chans att ni tycker att jag inte alls är så utan kanske mer bara en provocerande, impulsiv, skitsnackande, obrydd, intensiv snorunge. Man hör ju ibland vad folk bakom ryggen nämnt om en, och även om det kan svida lite ibland så rycker jag ändå på axlarna, för det är faktiskt så himla roligt (genuint kul) hur stor skillnad det är på hur man ser på sig själv och hur andra ser på en. Om du skulle tycka något av de förslagna orden ovan eller kanske till och med har ett eget förslag på vad jag är så vet jag att jag fortfarande har kompisar som gillar mig ändå, som kanske ser förbi dem och fokuserar på de andra egenskaperna jag har som är bra, för det handlar ju ändå om vad du väljer att fokusera på. Antingen det positiva eller negativa, det är ju det som gör en relation. Vill du satsa eller inte? En inre inställning som avgör om något kommer fungera eller inte.

Helt ärligt också. Den som klagar på dig har också negativa sidor som andra stör sig på den. Det finns inte en enda människa som är fri från störningsmoment. Hate to break it to you, du som sitter där och läser. Inte heller är du perfekt, likt mig, men du är perfekt i dig. Perfekt och bäst på att vara du, med bra och negativa sidor. You come as you are and I wouldn’t have it any other way.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *